Det kanske största spelet den gångna veckan var Flappy Bird, ett gratisspel som kom från ingenstans av en vietnames som ingen hört talas om, men som plötsligt steg över giganten Candy Crush Saga i populäritet. Under en period beräknades Flappy Bird att dra in $50 000 om dagen. Men det drog även in stora mängder hat riktat mot den ensamme indieutvecklaren Dong Nguyen. Anklagelser om plagiering och stöld, både när det kommer till visuell design och gameplay, östes över honom. När folk blev missnöjda med spelets uppdateringar östes mer hat. När folk var frustrerade över spelets svårighetsnivå östes mer hat. Och när folk bara ogillade att ett så simpelt spel blev så populärt så fort östes mer hat. Och varje gång östes allt direkt mot Dong Nguyen, för det fanns ingen annanstans att rikta det. Och hat måste ju riktas nånstans, eller hur? För att inte nämna att världens alla spelmedier plötsligt började slita i honom för intervjuer, något han hela tiden tackat nej till.

”Press people are overrating the success of my games. It is something I never want. Please give me peace.”

Dong Nguyen är bara en person, en ensam indieutvecklare som lade ut ett simpelt gratisspel som exploderade i populäritet. Han är inte ett spelföretag med community managers, PR-avdelningar, mediaträning eller kundservice. Men Dong Nguyen är dessutom internets kanske vänligaste person. Att se honom ödmjukt och jordnära svara snällt och tålmodigt på alla tweets som riktas mot honom är som att se en snöboll släppas i kokande vatten. När en kvinna skriker skriker med versaler mot honom att han förstört spelet med den senaste uppdateringen, ber han henne snällt att förklara vad problemet är så att han kan ordna det. Under flera tillfällen ber han om ursäkt. Och här blir det problem, för Dong Nguyen verkar vara en välvillig människa som bryr sig för mycket, och som läser all kritik som riktas direkt mot honom och hans spel.

”I don’t think my games are innovative. I take the basic idea and try to improve it one small bit at a time.”

Och till slut höll det inte längre.
I helgen utannonserade han att Flappy Bird kommer tas ner.

”I can call ‘Flappy Bird’ is a success of mine. But it also ruins my simple life. So now I hate it.”

Han är fast besluten att inte sälja sina spel, och anser att en PR-firma skulle komprimera hans titel som indieutvecklare. Därför gör han det enda han kan göra för att komma undan hatet och pressen som tagit över hans liv.

” I am sorry ‘Flappy Bird’ users, 22 hours from now, I will take ‘Flappy Bird’ down. I cannot take this anymore. It is not anything related to legal issues. I just cannot keep it anymore. I also don’t sell ‘Flappy Bird’, please don’t ask. And I still make games.”

Varför han fattar det här beslutet kan vi bara spekulera kring. Kanske har det att göra med att han plötsligt blev rik i ett relativt fattigt land, vilket för med sig vissa risker. Men det är inte första gången en ensam indieutvecklare inte klarat pressen som kommer med att plötsligt bli högprofilerad och framgångsrik. Och det är förmodligen inte den sista gången. Men där vi kan skylla på att någon som Phil Fish var lika mycket av ett rövhål som hans kritiker, för att känna oss bättre över hela det scenariot, finns inga såna undanflykter när det kommer till hur Dong Nguyen behandlats. Så kanske handlar det inte alls om att få vad man förtjänar. Kanske handlar det om att stora delar av internet är en hatkloak där enskilda människor som Sarkeesian, Phil Fish, Dong Nguyen och andra högprofilerade individer attackeras på samma sätt som Electronic Arts och Activision attackeras.

Kanske handlar det om att både press och spelare måste stanna upp och lära sig skilja mellan företag och individer, nu när ensamma indieutvecklare allt oftare kommer stå på frontlinjen.