Sedan den dagen då jag spelade igenom Goldeneye 64 har jag haft en liten förkärlek för spel ur ett förstapersonsperspektiv. Men den kärleken har nu börjat svalna allt mer och mer. Jag har mer och mer börjat känna att förstapersongenren blivit tråkig.

Idag vill jag få ut mer av min upplevelse, mer än headshots och en massa blod
I min bokylla står fortfarande Syndicate inplastat, jag spelade en timme av Black Ops II innan jag gav upp det helt och hållet. Jag har, mot hans vilja, utsett Linus till Svamprikets FPS-expert, efter att själv haft lite av den rollen i några år.

Fast när jag tänker efter så är det inte bara spelen som blivit tråkiga. Till viss del är det mig det är fel på. Visst har väl många av förstapersonsspelen de senaste åren mer eller mindre känts som upprepningar. Och även om jag fortfarande minns Modern Warfare-trilogin med värme så ser det annorlunda ut idag. Mina krav blivit större och idag vill jag få ut mer av min upplevelse, mer än headshots och en massa blod.

Och det är faktiskt också hänt, emellanåt. Det är främst tre spel som jag kommer att tänka på, som har gett mig det där lilla extra.

Det första spelet är Bulletstorm. Förutom att jag ett flertal gånger faktiskt planerat att spela igenom det ännu en gång, vilket bara det är ett bra omdöme, så minns jag hur förbannat roligt jag hade med spelet. Mekaniken bjöd in till ett helt nytt sätt för mig att spela ett FPS på. Istället för att bara skjuta hejvilt ville jag bygga combos och döda mina fiender så roligt och snyggt som det bara gick. Att spelet dessutom hade en humor som passar en Ludde perfekt var inte heller helt fel. Och inte minst uppskattade jag all den homoerotik som fanns under ytan. Det är inte ofta det syns i ett FPS.

bioshockDet andra spelet är egentligen två spel. Både Bioshock och Bioshock Infinte har gett mig otroliga spelupplevelser. Att spela förstapersonskjutare där historien står i fokus hör inte till vanligheterna. Oftast brukar det mest handla om att panga sig framåt för att nå nästa checkpoint. Men när en befinner sig i Rapture eller Colombia vill en ha något mer. Där skyndar en långsamt så att en inte skall missa någonting av världen och historien spelet har att erbjuda.

gonehomeApropå att skynda långsamt. Det sista av de tre spelen jag har haft i åtanke är visserligen inte en förstapersonskjutare, utan mer av en ”förstapersons-plocka-upp-saker-hela-tiden”. Jag syftar så klart på ett av förra årets bästa spel, Gone Home. Herregud vilket upplevelse det var! Mer än så kan jag egentligen inte skriva, då förstör jag upplevelsen för er som ännu ej har spelat det (vilket ni måste göra). Men om jag får uppleva någonting liknande, fast ändå annorlunda, igen i ett förstapersonsspel blir jag lycklig.

Nu har jag sagt mitt om genren, men hur vill du att den utvecklas? Du kanske är nöjd med att spela ett nytt Call Of Duty varje höst? Eller vill du att den skall dö ut i några år och återuppstå lagom till att Nintendo släpper en ny konsol och att då blir det här med FPS helt exklusivt för Nintendo? Inte för att lägga ord i din mun, men berätta gärna i kommentarerna här nedan.