Sedan den dagen dÄ jag spelade igenom Goldeneye 64 har jag haft en liten förkÀrlek för spel ur ett förstapersonsperspektiv. Men den kÀrleken har nu börjat svalna allt mer och mer. Jag har mer och mer börjat kÀnna att förstapersongenren blivit trÄkig.
Fast nÀr jag tÀnker efter sÄ Àr det inte bara spelen som blivit trÄkiga. Till viss del Àr det mig det Àr fel pÄ. Visst har vÀl mÄnga av förstapersonsspelen de senaste Ären mer eller mindre kÀnts som upprepningar. Och Àven om jag fortfarande minns Modern Warfare-trilogin med vÀrme sÄ ser det annorlunda ut idag. Mina krav blivit större och idag vill jag fÄ ut mer av min upplevelse, mer Àn headshots och en massa blod.
Och det Àr faktiskt ocksÄ hÀnt, emellanÄt. Det Àr frÀmst tre spel som jag kommer att tÀnka pÄ, som har gett mig det dÀr lilla extra.
Det första spelet Àr Bulletstorm. Förutom att jag ett flertal gÄnger faktiskt planerat att spela igenom det Ànnu en gÄng, vilket bara det Àr ett bra omdöme, sÄ minns jag hur förbannat roligt jag hade med spelet. Mekaniken bjöd in till ett helt nytt sÀtt för mig att spela ett FPS pÄ. IstÀllet för att bara skjuta hejvilt ville jag bygga combos och döda mina fiender sÄ roligt och snyggt som det bara gick. Att spelet dessutom hade en humor som passar en Ludde perfekt var inte heller helt fel. Och inte minst uppskattade jag all den homoerotik som fanns under ytan. Det Àr inte ofta det syns i ett FPS.
Det andra spelet Àr egentligen tvÄ spel. BÄde Bioshock och Bioshock Infinte har gett mig otroliga spelupplevelser. Att spela förstapersonskjutare dÀr historien stÄr i fokus hör inte till vanligheterna. Oftast brukar det mest handla om att panga sig framÄt för att nÄ nÀsta checkpoint. Men nÀr en befinner sig i Rapture eller Colombia vill en ha nÄgot mer. DÀr skyndar en lÄngsamt sÄ att en inte skall missa nÄgonting av vÀrlden och historien spelet har att erbjuda.
ApropĂ„ att skynda lĂ„ngsamt. Det sista av de tre spelen jag har haft i Ă„tanke Ă€r visserligen inte en förstapersonskjutare, utan mer av en âförstapersons-plocka-upp-saker-hela-tidenâ. Jag syftar sĂ„ klart pĂ„ ett av förra Ă„rets bĂ€sta spel, Gone Home. Herregud vilket upplevelse det var! Mer Ă€n sĂ„ kan jag egentligen inte skriva, dĂ„ förstör jag upplevelsen för er som Ă€nnu ej har spelat det (vilket ni mĂ„ste göra). Men om jag fĂ„r uppleva nĂ„gonting liknande, fast Ă€ndĂ„ annorlunda, igen i ett förstapersonsspel blir jag lycklig.
Nu har jag sagt mitt om genren, men hur vill du att den utvecklas? Du kanske Àr nöjd med att spela ett nytt Call Of Duty varje höst? Eller vill du att den skall dö ut i nÄgra Är och ÄteruppstÄ lagom till att Nintendo slÀpper en ny konsol och att dÄ blir det hÀr med FPS helt exklusivt för Nintendo? Inte för att lÀgga ord i din mun, men berÀtta gÀrna i kommentarerna hÀr nedan.
Som FPS-fan sjÀlv sÄ hÄller jag till viss del med om att genren Àr extremt uttjatad och enspÄrig. Jag tyckte inte att Bioshock Infinite var vÀrt att spela klart. Förra Ärets bÀsta spel i genren var Metro: Last Light som tillsammans med föregÄngaren Metro 2033 ligger pÄ min personliga topp 10-lista av bÀsta spel nÄgonsin.
Call of Duty har vara lockat i mp sen CoD4 dÄ de kampanjerna Àr helt vÀrdelösa.
HÄller med dig om det mesta egentligen. Spel som CoD och BF intresserar mig rakt inte alls. FrÀmst för att jag inte tycker storyn hÄller och att gameplay blir slentrianmÀssigt. Jag Àlskade sniper-banan i första Modern Warfare, men nu dyker en sÄn bana upp i varje ny del av serien. Less is more ibland, kÀnner jag.
Fps jag gillar Àr:
Bioshock-spelen
Deus Ex: Human Revolution
Dishonored
Dessa spel ger mig mer Ă€n att point and shoot. Genren fĂ„r gĂ€rna utvecklas Ă„t det hĂ„llet, tycker jag đ
Dishonored Ă€r definitivt ett fps som gjorde nĂ„got ”nytt” och var skoj. Synd bara att det var sĂ„ jĂ€vla svĂ„rt đ
Jag tycker att fps genren Àr okej idag. Jag tycker sjÀlv samma spel som johnfooo.
Fast pĂ„ rak arm kan jag inte komma pĂ„ nĂ„ andra FPS spel som jag tyckt varit bra pĂ„ senaste tiden…det kanske borde ringa en varningsklocka o.O
Kan hĂ„lla med dig Ludde, men min FPS-karriĂ€r slutade betydligt tidigare (om man inte rĂ€knar med Minecraft som jag spelar med barnen). Jag slutade med FPS efter första Medal of Honor. Varför? Jag ledsnade… Efter att spelat Wolfenstein, Hexen (vilket lir!!), Doom och Quake och naturligtvis Golden Eye till 64 svalnade intresset. Mer intresserad av tredje-person-spel.
Kan bara instÀmma Ludde. Förr var det de Ànda jag spelade FPS. Men det kommer sÄ fÄ nya FPS som verkligen bjuder pÄ nÄgot nytt!!
DOck har jag ett enormt sug efter Halo 4 nu efter att ha Co-oap đ igenom reach med min fru…
SjÀlv Àr jag en sÄn som spelar igenom kampanjen i CoD varje Är och Àr rÀtt nöjd med den, det Àr ett högt tempo och mycket action. Samtidigt sÄ uppskattade jag storyn i Bioshock Infinite vÀldigt mycket, men tyckte att dom slarvade bort resten av spelet med halvdant gameplay.
SĂ„ för min egen del vore en kombination av dessa tvĂ„ att önska! đ
Jag Àlskar fps, men ogillar spelen som görs inom genren. Dagens fps lÀgger för ofta fokus pÄ realism och skjutande, samt mekaniker runt omkring skjutandet.
Fokus pÄ realism förstör eftersom realism nÀstan alltid Àr trÄkigt. Okej, jag Àlskade Counter-Strike, sÄ visst finns det utrymme för realism. Men vapnen, fysiken och miljöerna Àr i överlag alldeles för trÄkiga i genren just nu.
Fokus pÄ skjutande kanske lÄter som en bra sak, men inte till den mÄn att man glömmer bort allt annat. Det finns en sak som görs oftare Àn att skjuta i fps, och det Àr att gÄ. Att röra sig. Att avancera framÄt. Förr i tiden gjorde man en grej av det (jumppads, translocator, dodge, strafejump, walljumps, rocketjumps, etc). Men idag bara gÄr man. LÄngsamt. Till och med over-the-top-titlar som Team Fortress 2 har ett ganska trÄkigt rörelseschema.
Och sÄ alla dessa spelmekaniker runt omkring skjutandet, som enligt mig fuckar upp balansen. Levels, experience points, perks, modifications, klasser, blergh. Vad hÀnde med level playing field, dÀr enbart spelarens skills var det som förbÀttrades? Som om Real Madrid var tillÄtna att ha bÀttre skor Àn Valencia, för att de vunnit fler matcher. Löjligt. Ropen skalla lika för alla!
Jag skulle gÀrna villja se ett Fps i maffia miljö. För dem flesta maffia inspirerande spelen Àr i third person=/
Gone home Àr inte ett FPS.
Jag tycker FPS ska vara sĂ„ som Tommy beskriver de gamla FPS:en. Jag tycker ocksĂ„ isĂ„fall att en ny genre ska födas. First person action/adventure för oss som vill ha stĂ€mning och story och problemlösning framför strafe,walljump,etc-gameplay. Bioshock, dishonoured, gone home och liknande. FPA gĂ„r lĂ„ngsammare och fokuserar mer pĂ„ stĂ€mning Ă€n pĂ„ strömlinjeformat spelande (jag vill verkligen hitta ett bra namn pĂ„ det som mĂ„nga kallar för ”bra gameplay” för ”bra gameplay” tycker jag inte alltid handlar om vad brukar menas med termen).
DÀremot finns det en jÀvla drös skitusla fp-spel som har gameplay som FPA men som spelas (typ) som FPS. De spelen som Ludde har tröttnat pÄ (och jag sjÀlv) skulle jag kalla sÄdana. Det Àr FPA fast utan ngt som lockar i vare stÀmning eller story. Det Àr FPS utan strömlinjeformning. Det Àr denna tids sidscrollande beat em up slentrian (seriöst, varannat spel till SNES Àr ett sidscrollande beat em )
Jag Àr sÄ frÀck att jag citerar mig sjÀlv:
”Det sista av de tre spelen jag har haft i Ă„tanke Ă€r visserligen inte en förstapersonskjutare, utan mer av en âförstapersons-plocka-upp-saker-hela-tidenâ.
Förstapersonsvy ger en helt annan upplevelse. Alla spel Ă€r klart inte gjorda för det och det Ă€r inget genvĂ€g till ökad inlevelse. Men tĂ€nk er ett Half Life 2 ur tredjepersons-perspektiv, inte hade det satt sĂ„ starka intryck. Samma sak kan sĂ€gas om Skyrim. Att byta frĂ„n första till tredjepersonsvy Ă€r som att stĂ€nga av ”det lĂ€skiga” nĂ€r man vandra genom de mörkaste av grottor med fackla i hand.
Ja, jag skulle ju vilja pÄstÄ att FPS-genren verkligen tagit enorma kliv under den hÀr generationen och Àven om vilken barnunge som helst mÀrker av efterapandet av CoD-formulan (frÀmst tyvÀrr av EA/DICE), sÄ förstÄr jag inte riktigt hur man kan ha tröttnat pÄ genren. Jag hÄller helt enkelt inte med.
Genren i sig Àr helt otroligt stimulerad idag enligt min uppfattning. Bara i Är har vi fÄtt otroliga verk inom FPS i form av t ex BF4 (multiplayern Àr ju uppenbarligen sÄ fantastisk sÄ spelare spelar TROTS alla buggar) Bioshock Infinite, Far Cry Blood Dragon, Call of Juarez Gunslinger, Metro Last Light, Day Z-modden och Àven grymma upplagor DLC:n frÄn fjolÄrets kanske Ànnu bÀttre upplagor i form av Dishonored, Black Ops 2, Far Cry 3, Borderlands 2 osv. Vid horisonten vÀntar Thief, Titanfall, Destiny och givetvis Day Z standalone.
Smaken Ă€r givetvis som baken, men att du tröttnat pĂ„ en genre kan ju Ă€ven ha att göra med att du inte upplever att du har tiden som krĂ€vs för att verkligen plocka upp dessa titlar. IstĂ€llet blir man endast pĂ„mind om de som marknadsförs mest och dĂ„ kĂ€nns det snarare som om du syftar pĂ„ ”militĂ€r-FPS” -genren. Eller?
Varför jag nĂ€mner just tid i sammanhanget Ă€r för att jag minns en av de frĂ€msta anledningarna till att jag valde att plocka upp Gone Home (aldrig grĂ„tit sĂ„ mycket till ett spel som i Gone Home, vĂ€rldsklass!) under hösten trots alla spel som slĂ€pptes till höger och vĂ€nster som bara behövde klĂ€mma och kĂ€nnas pĂ„. Jo, Gone Home Ă€r klart pĂ„ en sittning. SĂ„nt gillar ju vissa av oss som ville hinna med mĂ„nga spel. đ
Jag upplever det vara ett ganska typiskt problem med vÄrt intresse nÀr vi tröttnar pÄ genres eller hamnar i en position dÀr vi nÀstan behöver sÀlja in en anledning till oss sjÀlva bara för att fÄ en ursÀkt att inte behöva spela vissa spel. Spel krÀver tid och som tvÄbarnsfar, med heltidsarbete sÄ pusslar man sÄ gott man kan för att lyckas klÀmma in de dÀr dyrbara timmarna till favorithobbyn. Detta medför att man blir tvungen att prioritera sina val, men vill man ha samma upplevelser som alla andra man kÀnner med likasinnat intresse, sÄ Àr det kört.
Personligen skulle jag kunna sĂ€ga samma sak om Zelda-spelen. Jag skulle kunna sĂ€ga att de har blivit ”trĂ„kiga” (vilket vore att ljuga, men fortfarande). Varför? Jag vĂ„gar inte ta mig an 70+ timmars projekt för att jag upplever att jag inte hinner spela de andra titlarna som jag vill spela dĂ„. Och nĂ€r alla andra omkring mig hyllar och upplever Zelda-spelen sĂ„ kan jag rentutav mĂ„ dĂ„ligt för att jag inte upplevt det sjĂ€lv. Jag lĂ„tsas dĂ€rför att jag tycker att de Ă€r alldeles för gammalmodiga och jag hittar pĂ„ en ursĂ€kt för mig sjĂ€lv till varför jag inte spelar dom lĂ€ngre, nĂ€r det i sjĂ€lva verket handlar om att jag bara vill hitta en ursĂ€kt till varför zeitgeisten kring Zelda skulle vara obefogad.
Jag skjuter med pumphagel pĂ„ en hĂ„rnĂ„l frĂ„n hundra meters hĂ„ll hĂ€r, det vet jag đ men Ă€r det nĂ„gon som kĂ€nner igen sig Ă€ven om krönikören kanske inte gör det?
För den som vill lÀsa om mina tankar kring just den konsumtionshets vi ibland finner oss i sÄ smyger jag in det hÀr, sorry för smygreklam;
http://pappaplay.com/2013/04/16/hej-spelhets-farval-spelupplevelse/
Hursomhelst, din krönika vĂ€ckte tankar, oavsett om de gĂ€llde designtrĂ€sket som militĂ€rskjutarna hamnat i, eller speltid. đ
Tacka vet jag den gamla goda tiden dÀr Goldeneye var det roligaste som fanns. DÀrefter var det Perfect Dark med kompisarna varje dag efter skolan som gÀllde under en lÄng tid. Multiplayersystemet med att alla kunde spara sin gubbe och göra smÄgrejer med den rÀckte utmÀrkt.
Efter det var jag mÀtt pÄ fps och det enda jag köpt Àr Modern Warfare 2. Upplevelsen och kÀnslan Àr aldrig ens i nÀrheten av den storhet som Rare bjöd oss pÄ Àven om det sÄklart Àr mÀktigt snyggt. Men grafiken hör inte hit.
Jag kommer testa Bioshock. Har hört för mycket gott om det för att lÄta bli mycket lÀngre kÀnner jag. Och efter vad du skrev blev jag inte direkt mindre övertygad.
Trevlig helg!
SjÀlv har jag lÀnge tyckt ungefÀr samma sak om myriaden av tredje persons actionspel som kommer varje Är. Det Àr Batman, Assassins Creed, Uncharted, Beyond Two Souls och The Last of Us för att nÀmna nÄgra fÄ av mÄnga. Jag tycker de spelen Àr sÄ urbota trÄkiga att jag inte orkar bry mej. Kanske lite mÀrkligt dÄ jag tror att mÄnga direkt tÀnker pÄ denna typ av spel nÀr de tÀnker pÄ TVspel rent generellt. De Àr nog trÄkiga eftersom jag inte kan lÄta bli att jÀmföra de spelen med olika MMORPG jag spelat genom Ären, dÄ Àven de ofta spelas ur tredje person. DÀr fÄr jag mer frihet att vÀlja hur jag vill spela, jag kan spela med och mot andra, vÀrldarna Àr större och det finns mer att hitta pÄ helt enkelt. Sen Àr vÀl storyn bÀttre i spelen jag nÀmnde ovan, men dÄ föredrar jag ÀndÄ spel som bÀttre tar vara pÄ spelens interaktiva aspekt, exempelvis Skyrim och Fallout, men storyn Àr sÀllan anledningen till att jag spelar spel.
FPS dÀremot Àr en genre jag spelar mycket. Jag lÀgger ett par hundra timmar i multiplayer delen av Call of Duty varje Är. Sen har jag lite problem med att de alltid tar ett steg fram och ett steg tillbaka eftersom de alltid lÀgger till lite bra nyheter, tar bort bra features frÄn förra spelet och sen Àndrar saker som funkade bra till nÄgot annat som med funkar bra men kÀnns omotiverat att Àndra pÄ. I vilket fall har jag blivit rÀtt bra pÄ CoD och har över lag vÀldigt kul.
Borderlands 2 Àr ett av mina absoluta favorit spel och ett bra exempel pÄ att genren kan ha mycket variation och karaktÀr om utvecklarna bara försöker. Dishonored och Deus Ex som nÀmndes ovan Àr med bra exempel.
Jag ser fram emot Titanfall och Destiny inför framtiden och hoppas genren fortsÀtter starkt. Ett nytt Fallout hade inte skadat heller.
Jag kÀnner ocksÄ att FPS börjar bli lite vÀl trÄkigt men ett som jag ser fram emot Àr Super Hot! Det som Àr speciellt med det spelet Àr att tiden rör sig bara nÀr spelaren rör sig!
För er som Àr intresserade att testa pÄ sÄ finns det att spela i webblÀsaren hÀr:
http://superhotgame.com/