Krönika

Att spela och dö tillsammans

I fredags laddade jag upp med lite finöl, tog hem några vänner och samlade allt på bord och soffa runt TV:n. Med andakt startade vi upp mitt PS3 och påbörjade en kvälls utforskande av spelet på allas läppar; Dark Souls 2.

Föregångaren står i min spelhylla, men jag har en total speltid på kanske 20 timmar. För er som vet så har jag tagit mig kanske två eller tre bossar in, till Gargoyle-bossen om jag inte minns fel, samt trampat runt i jätteskogen nån sväng. Sens Fortress och Tomb of Giants har jag bara upplevt i Lets Play-format. Jag är alltså en riktig lättviktare när det kommer till detta, dels för att mer intressanta spel dök upp men förmodligen mest för att jag hissar vitt flagg ganska fort om det är för svårt. Så till en början var min avsikt, utöver umgänget, att lära mig lite mer om Dark Souls och hur det spelas.

Singleplayer kan vara ett fantastiskt sätt att spela tillsammans
Två av besökarna hade kanske 400 timmar tillsammans i föregångaren och redan första timmen redde de med vana händer ut en del mekaniker, taktiker, tips och tricks jag förmodligen kommer ha nytta av framöver. Jag själv kontrade med oumbärlig kunskap som att alltid ha en Dragonforce-låt i mynningen att blåsa igång ifall en boss eller något annat episkt skulle dyka upp, vilket det också gjorde. Men under kvällen kom en känsla krypande av att kompisarna lärt mig något annat. Eller snarare påminnt mig. Att singleplayer även det kan vara ett fantastiskt sätt att spela tillsammans.

Under en längre tid har jag tänkt på spelumgänge som något som kräver multiplayer. Att det är lite taskigt eller begränsat då andra måste sitta och titta på och vänta på sin tur. Visst, det kräver sitt spel och Dark Souls passar ju verkligen beskrivningen här, men i huvudsak tror jag att det är en inställningsfråga. För tre kompisar som alla har samma intresse är det ju en ren fröjd att sitta och titta på när den fjärde spelar. Att komma vidare i ett spel, bana för bana, kan vara en lagprestation oavsett hur många som sitter bakom handkontrollen.

Så sedan den kvällen har jag funderat lite på varför jag slutat spela singleplayer med mina kompisar. Till en viss del kanske det beror på att flerspelarlägen nu är mer eller mindre obligatoriska i vart och varannat spel. Är det inte ett massivt onlineläge så är det splitscreen, co-op över nätet eller knutet till Facebook. Jag tror jag har blivit väldigt påverkad av att normen för flerspelarläge är att alla spelar samtidigt.

Visst, de flesta av er vet kanske redan detta, men jag tänker att det kanske finns fler som mig där ute som glömt hur kul det är att köra kampanjlägen tillsammans. Så gillar ni samma spel, bara sätt er ner och kör. Låt en spela och de andra titta på och kommentera. Samtal, insikt och humor kring spelet uppstår ofta och massor. Kom ihåg att som barn skickade vi dosan fram och tillbaka när det inte fanns tvåspelarlägen. Rummet fylldes förstås ofta av halvtjuriga rop om att “det är min tur nu!” eller att medspelaren skulle “sluta slappa och köra vidare”

Samma känsla infann sig i fredags när fyra vuxna män kämpade sig förbi alla Hollows, nervöst utforskade det dödliga landskapet i Dark Souls 2 och på mer allvar än inte sade “- Gå till de stora jävla riddarna istället, du ska dö nu.”

“- Min tur.”

Kommentarer

  1. Davi skriver:

    Jag och kompisarna körde hårt på hack-n-slash spelet “God of war”!
    Vi drog från första till tredje spelet i serien.
    Hur kul somhelst 🙂

  2. Niklas Sintorn skriver:

    Jag skulle behöva någon som satt med mig och spelade Dark Souls 2 alltså. Jag får en känsla av att jag är sämst i världen på spelet.

    • Randomseb skriver:

      Jag och en kompis har precis värmt upp lite med Dark Souls, inför tvåan.
      Jag har som Peter, kanske 20h från ettan, och varje tweet du skriver om pölar och “ändra svårighets”-covenanten får mig att bli så glad.

      Du är inte ensam Niklas, du är INTE ensam. Jag har lyckats plöja mig förbi två bossar och vet nu inte riktigt vart jag ska.

  3. Rickard "Reless" W skriver:

    Härligt att höra om fler som kör singleplayer i grupp. Här brukar det dock vara lite annorlunda.
    Jag har överdrivet många TV-apparater hemma och bjuder mer än gärna hem folk på en helg fylld av spel.
    Det blir ofta att vi kör varsitt spel i samma rum och jag tycker att det är hur härligt som helst. Som mest tror jag vi var fyra stycken i samma rum med varsin TV 😀
    Nu skall jag ju tillägga att det inte är något fel på vanlig hederlig splitscreen heller 🙂

    • Peter Ahonen skriver:

      Nej splitscreen och all annan multiplayer kan vara hur bra som helst, ofta nå högre höjdewr än singleplayer i grupp. Är bara det att jag glömt lite att en kan göra så, turas om och sitta och ha mysigt ihop. Faktum är att jag nästan tycker bättre om att spela med publik. Kunna livekommentera det jag gör, få reaktioner osv.

  4. Kimus skriver:

    Bra och tankvärd text!
    Tycker det är rätt många som underskattar nöjet i att spela single-player spel i grupp eller bara två personer.
    Jag spelade exempelvis rollspelet Suikoden 2 ihop med två kompisar.
    Vi spelade 15-20 minuter var eller tills någon fick uppleva Game Over.
    Delad glädje är verkligen dubbel glädje.
    Jag har spelat igenom Final Fantasy 4 – 10 med flickvänner (inte samma) och trots att jag verkligen gillade mina egna genomspelningar så blir det en helt annan och på många sätt bättre upplevelse ihop med någon man känner.
    Faktum är att jag idag spelar betydligt mindre spel – främst för att jag inte har någon att spela ihop med.
    Det har faktiskt tagit mig ett tag att inse att detta är den sanna orsaken.
    Först tänkte jag att det är klart man har mindre tid då man jobbar, har barn och vill motionera regelbundet också.
    Sedan insåg jag sanningen. Är ju inte så kul att spela själv.
    De flesta av mina vänner bor i andra städer/länder och jag har själv flyttat till en avkrok (Upplands Väsby).
    Onlinespel i all ära, men det är något speciellt att sitta ihop med någon i sin soffa och spela.
    Den fysiska gemenskapen är fundamentalt viktigare och ger mer än vi tror.
    Tror inte det är någon som tycker det är konstigt att bio och film är roligare tillsammans – ge single-player spel en chans också!
    Vilket spel som spelas har ganska liten betydelse.

    PS. Blir det inte bättre snart kommer jag sätta in en kontaktannons och ge PC-spelandet online mer utrymme. =)

    • Peter Ahonen skriver:

      Tack! Känner igen mig mycket i det du säger om att inte spela lika mycket då jag saknar medspelare eller publik. Det är liksom kul att kunna kommentera och prata medan. Personligen hoppas jag på att kunna lösa detta till viss del med den här konsolgenerationens streamingmöjlighet. Iaf få reaktioner live bör kunna hjälpa med känslan till viss del

  5. Randomseb skriver:

    Fruktansvärt bra skrivet, då jag nyss spelat lite av Dark Souls med en kompis.
    Jag spelar även Suikoden V med en annan kompis och vi har även tillsammans dragit genom The Legend of Dragoon och de övriga Suikodenspelen ihop.
    Vi började också på A Link to the Past.

    Att skicka handkontrollen är så otroligt underskattat, och speciellt i ett spel som Dark Souls så ger det en två extra ögon att hålla koll på fiender, hemligheter, fällor och andra saker som ibland skulle kunna få en att trilla ner i diverse hål och liknande.

    Mycket bra skrivet!

Skriv en kommentar