I helgen som var gjorde jag något som jag inte trodde att jag skulle göra. Jag införskaffade mig nämligen ett Playstation. Bara det att jag blev ägare till en sådan maskin innan Anders Brunlöf är tillräckligt för att helvetet skall frysa till is. Det är ingen hemlighet att jag är ett fan av Nintendo, men det är ändå mitt Xbox 360 som har fått mest speltid under den förra generationen. Således är det Xbox ONE som har varit mitt förstahandsval (bortsett då från det uppenbara Wii U) när det har kommit till vilken maskin jag ska fokusera på.

Om jag vill fortsätta vara den seriösa spelskribent jag är så gäller det att jag hänger med i utvecklingen
Men som vi alla vet har Microsoft av anledningar som jag då inte riktigt har förstått ännu ej släppt sin nya maskin i vårt avlånga land. Då nyheten gick ut att det kommer dröja till den 1:a september innan den på riktigt kommer hamna på butikshyllorna kände jag mig mer eller mindre tvingad att införskaffa mig en PS4. Jag menar, om jag vill fortsätta vara den seriösa spelskribent jag är (kan numera även stoltsera med att jag har en text tryckt i en tidning, så jag är praktiskt taget Bjarneby nu) så gäller det att jag hänger med i utvecklingen, eller hur?

Sagt och gjort. I lördags begav jag mig då till butiken där jag hade förhandsbokat ett PS4 bundlat med Infamous Second Son. jag hade även bokat upp en PS4-kamera, då jag vet att ingen annan på redaktionen har en sådan och som jag tidigare nämnde är jag en seriös spelskribent och tar mitt spelande på allvar. Finns det ett tillbehör för en maskin, måste det tillbehöret införskaffas. Så är det sedan gammalt, eller i alla fall sedan Nintendo släppte sitt Wii.

När jag väl kom hem dröjde det flera timmar innan jag ens bemödade mig att packa upp maskinen. Jämför det med att jag nästan sjukskrev mig när jag fick reda på att ett Wii U var på väg åt mitt håll. Jag var helt enkelt inte särskilt pepp. Visst kände jag mig nöjd över mitt köp, men inköpet var mer av en nödvändighet än ett köp på grund av längtan och sug efter att få spela något nytt. Min bild av PS4 efter det lilla jag testat själv innan och vad vänner (läs: Brunlöf) berättat att det inte skulle vara så mycket mer än en upphottad PS3. Det vill säga att spelen ser aningens lite bättre ut.

Jag fnissar för mig själv varje gång jag ger mitt PS4 ett kommando och det faktiskt fungerar
När jag sedan väl tog mig tid till att koppla in mitt PS4 blev jag nästan omedelbart motbevisad. Jag kände på en gång att detta var något helt annat än bara en lite bättre PS3/360. Detta var en liten bit av framtiden. Allt kändes smidigare, bättre och snyggare. Jag har på riktigt hatat gränssnittet som PS3 har och aldrig blivit riktigt bekväm med att navigera där. Det beror absolut till stor del på att jag väldigt sällan nyttjade min PS3, men den kändes aldrig riktigt användarvänlig. Vilket jag på en gång kände att min PS4 var. Sen när jag märkte att kameran faktiskt tillförde något och verkar vara lite mer än bara en gimmick som Kinect är, och detta att jag på riktigt känner att jag oftast kommer använda mig av röststyrningen när jag skall navigera är för mig skithäftigt. Jag fnissar för mig själv varje gång jag ger mitt PS4 ett kommando och det faktiskt fungerar. Det är nästan som att jag känner mig som Tom Cruise i Minority Report. När jag sitter där i min soffa och Infamous Second Son startar upp utan att jag har tryckt på en enda knapp känns det som jag har kommit till framtiden.

Förmodligen kommer jag i september återgå till att ha en maskin från Microsoft som mitt förstahandsval när det kommer till att spela spel. Men tills dess är jag övertygad om att min PS4 kommer gå varm här hemma. Jag kommer med all säkerhet starta den minst en gång per dag, endast för att sedan med hjälp av bara min röst få den att stänga av sig. För det är skithäftigt!