Gästkrönika

Free-to-play och mörkertalet

Jag tvivlar. Jag är ytterst tveksam till om jag ska våga skriva den här texten. Anledningen är lika enkel som den är svårförklarad. Det handlar om min syn på mikrotransaktioner inom den spelgenre vi har döpt till “Free-to-play”. Varför jag ställer mig skeptiskt till hela affärsmodellen är för att jag undrar om den inte är lite för nära besläktad en annan typ av spel som jag personligen tagit mycket stryk ifrån för drygt tio år sedan. Jag pratar om Jack Vegas, Poker och Black Jack.

Innan jag går vidare in på ämnet känner jag mig tvungen att förklara att jag absolut inte tänker acceptera en liknelse mellan TV-spel och spelindustrin, dvs dobbel, t ex spel på hästar och internet-poker. För de flesta är dataspel inte något annat än en leksak, ett tidsfördriv ämnat ungkarlar och barn. Pokerturneringar och att spela på Stryktipset däremot, det är ett allmänt intresse för alla segment som har åldern inne. Kort och gott. Jag likställer inte dataspel med poker och kommer inte hålla med den som gör det heller. Nu till det viktiga.

Jag likställer inte dataspel med poker och kommer inte hålla med den som gör det heller
Vad jag har börjat ana oråd kring under det senaste året när det kommer till FTP-modellen är den möjliga faran när disciplinen inte längre står pall under spelets gång. Som många av oss redan känner till så går de mest framgångsrika FTP-modellerna ut på att fiska pengar i mindre portioner från en procent av dess konsumentbas. Ett uppenbart exempel är det enormt framgångsrika spelet Clash of Clans från den finska studion Supercell som sitter i Helsingfors med ett recept som enligt Forbes bringar in drygt 15 miljoner kronor per dag tack vare sin mängd spelare som laddat ner spelet i hopp om att de ska få ut det mesta av verket “gratis”. Givetvis är ingenting gratis och även om det är en gammal klyscha förtjänar den att upprepas när det kommer till just denna modellen. Sättet du investerar pengar på i Clash of Clans handlar kort och gott om att köpa “gems”. Denna form av valuta investerar du sedan i olika medel och verktyg för att uppnå dina mål. På det här sättet så förflyttar Supercell fokuset från att köpa exempelvis hus eller vapen direkt med pengar till en form av genväg för spelaren. Låt oss säga att du vill ha mer elixir för att kunna frambringa en drake till din arme  köp då mer elixir med gems! Behöver du mer guld för att ha råd med en viss byggnad? Köp guldet me gems!

Läser man på en del forum runt om på nätet så kan man snabbt hitta människor som spenderat sanslösa summor i spelet. I Supercells egen forumtråd gällande hur mycket pengar de olika spelarna har spenderat så tar det inte lång tid innan man ser någon som betalat nästan 40 000 kr för gems. För mig är detta inte helt chockerande eftersom jag är medveten om klasskillnaderna i samhället. Jag kan absolut tänka mig att en person med ett överflöd av pengar kan lägga mer än jag tjänar på ett år i vissa sysslor, men faktum är att det inte nödvändigtvis behöver vara så. Dessa hutlösa summor kan lika gärna komma från en människa utan fast anställning eller inkomst. Hur vet jag det? Jag har själv varit där. Jag vet hur det kan vara när suget efter den där kicken man får vid vinst får ta över. Jag förstår vad som sker i hjärnan när man varit riktigt nära klivet upp till nästa nivå men blivit snuvad på mållinjen. Jag vet. Jag vet att jag har spenderat alltför stora summor pengar på tidsfördriv som aldrig gav mig något annat än tomhet tillbaka. Mörk, dyster tomhet.

Jack-vegasFör drygt tio år sedan slutade jag spela med pengar som insats. Jag hade skuldsatt mig upp över öronen och svikit de närmsta omkring mig gång på gång, genom lögner och manipulationer om och om igen. Denna sortens beteende är inget märkvärdigt för en missbrukare, oavsett om det är dobbel, heroin eller alkohol som triggar just dig. För mig personligen handlade främst om Jack Vegas-maskiner och Black Jack-borden.

Spelmissbruk blev diagnostiserat först 1980, men det tog väldigt många år innan det blev allmänt erkänt som en psykisk åkomma. Spel är lagligt i mångt och mycket. Alla spelar mer eller mindre med pengar som insats. När jag halkade dit undrade många vad jag menade med att jag var “spelberoende”, men idag är det lyckligtvis ett mycket mer belyst problem än då. För att ge en ledtråd om mörkertalet av spelmissbrukare i början av 2000-talet, fick jag höra av en gruppledare för en stödgrupp, att av drygt 10 000 spelmissbrukare hade stödföreningen problem med att få ihop åtta personer som ville ha hjälp. Samtidigt var det nästan omöjligt att hitta plats för alla de heroinmissbrukare som sökte hjälp i samma stad. Då snackar vi bara om ca 400. Varför var det så? Enligt ledarens mening handlade det om att en heroinmissbrukare hade enklare att se sitt problem än vad en spelmissbrukare hade. En spelmissbrukare gjorde bara det som alla andra gjorde, bara att hen gjorde det lite mer. Det allra mest skrämmande var att ledaren för stödgruppen påstod att antalet dödsfall hos spelmissbrukare var mycket högre än hos heroinmissbrukare. “Hur då?” minns jag att jag frågade. “Självmord.” svarade han.

Av drygt 10 000 spelmissbrukare hade stödföreningen problem med att få ihop åtta personer som ville ha hjälp

Det var en fruktansvärt tuff tid för mig. En period jag bara hade mig själv att skylla för. Det var ju trots allt jag som hade fortsatt satsa pengar trots att mina medmänniskor rekommenderade mig att inte göra det. Men det var då. Idag är jag en så kallad “nykter spelnarkoman” och har inte rört en trisslott på över tio år. Jag har lagt ett löfte till alla jag känner och som betyder något för mig att jag inte ska spela med pengar som insats något mer. Aldrig.

Vad som följer nu kan i många likasinnade ögon tolkas som ett rent återfall. Personligen vill jag inte se det så, men jag har mina tvivel. Saken är den att jag på senare tid faktiskt har funderat lite på om jag lyckats hålla löftet. Detta är för mig självklart ett väldigt känsligt ämne, men jag känner att jag är tvungen att ta upp det då jag, som sagt, anar oråd för vart delar av mitt kära underhållningsmedie är på väg. Jag understryker igen att jag syftar specifikt på FTP-modellen inom TV-spelsmediet.

Jag minns första gången jag betalade pengar i ett mobilspel för att få tillgång till verktyg som underlättade/utökade min spelupplevelse. Det var i Fieldrunners 2. Fieldrunners-serien ärfieldrunners-2-gameplay-2 en stor favorit i mitt hjärta som gör i princip allt rätt inom Tower Defense-genren. Vad som gjorde att jag vid detta enstaka tillfälle investerade mer pengar i spelet än vad jag egentligen behövde var det faktum att jag där och då visste att jag skulle investera enorma mängder tid med spelet. Jag gjorde huvudräkningen och ansåg att det var fullständigt logiskt att lägga 35kr på nya uppgraderingar och torn att försvara mig med i spelet.. Det här var för ungefär ett år sedan. Jag såg inget konstigt med det, det var ju en okej summa att spendera för något som jag haft roligt med i säkert över hundra timmar sedan dess. Men det var lika mycket att satsa pengar i något som jag egentligen hade kunnat uppnå genom att lägga ner mer tid i spelet som jag redan hade köpt (ja, jag betalade 22kr för själva grundspelet). Jag satsade mina riktiga pengar för att få rätt verktyg, som i sin tur skulle hjälpa mig att uppnå den där kicken som jag så väl minns. Kicken vi får när vi vinner. Vår kära gamla vän dopamin.

Dem som redan är pålästa vad dopamin är kan hoppa till nästa stycke, men för er som inte är det som kommer här en kort förklaring. Ämnet dopamin utsöndras i hjärnan när vi utför vissa handlingar i spel (eller i andra delar av livet), som skapar ett välbefinnande och en känsla av tillfredsställande (en “kick”). Likt de flesta andra positiva minnesbilder som etsar sig fast i hjärnan vill vi mer än gärna upprepa handlingen och återfå välbefinnandet/kicken. Dopaminet är minst lika förekommande inom data och TV -spel som det är inom t ex poker och Bingolotto.

Om likheten mellan ett parti poker och en bana i Fieldrunners är så pass stor på det psykologiska planet hos mig, hur stort är då mörkertalet av missbrukare som låter sig slukas av det vi valt att blint klassificera som underhållning 2014
En sak jag har lärt mig är att människor lyckligtvis är väldigt olika när det kommer till sina beroenden. Vissa fastnar i alkoholen, medan andra fastnar i spelande. Den ene ser sitt missbruk tidigt och tar tag i det, medan den andre går igenom hela sitt liv utan att upptäcka beroendet, förrän det i många av de värsta fallen leder till hens död. Det finns mängder av forskning och statistik om detta som ni kan läsa om på helt andra ställen så jag ska inte gå in på det här och nu. Vad jag istället vill understryka är det här: om likheten mellan ett parti poker och en bana i Fieldrunners är så pass stor på det psykologiska planet hos mig, hur stort är då mörkertalet av missbrukare som låter sig slukas av det vi valt att blint klassificera som underhållning 2014? Visst kan vi sitta och hoppas på att EU-kommissionen slår fast sitt förslag gällande nya regler för köp inuti appar (läs mer om det här) men det hindrar fortfarande inte ett beslutsamt sinne. Har du redan spenderat 100 timmar och 1000 kr i ett spel, så investerar du gärna mer. En ruta med ett fält för ditt lösenord följt av ett klick på “Ok” är inget hinder för dig när du redan bestämt dig för att göra den där extra investeringen.

Jag är orolig. Jag är orolig för alla de som inte ser sitt missbruk. än mer för alla som inte vågar erkänna att de har ett missbruk. Jag är bekymrad över det faktum att mitt kära underhållningsmedie riskerar att likställas med det jag personligen hatar allra mest – spel med pengar som insats. Jag vill låta TV-spel vara TV-spel. Ett medie som förmedlar fantastiska upplevelser och stunder för mig, oavsett om jag spelar själv eller tillsammans med mina vänner. Vi som skriver om spel och lovordar spel, är ju gemensamt övertygade om att spel ska få förbli just spel och ingenting annat. Men hur ska vi då lyckas särskilja våra favoriter från den förgrening inom spelmediet som växer sig störst av dem alla idag  Free-to-play?

Ärligt talat så vet jag inte. Jag är inte heller säker på att jag kommer få ett svar genom att ställa frågan. Men jag hoppas verkligen att vi öppnar ögonen för det troliga mörkertal som döljer sig därute. Jag befarar att det är bra mycket större än någon av oss någonsin hade vågat chansa på. Vad mer skrämmande är, att plötsligt så har spel med insats som pengar till slut nått ut till hela segmentet. Oavsett kön. Oavsett ålder.

Ja. Oavsett ålder. Jag vill inte ens tänka på hur många minderåriga som redan fallit dit.

Text av Aaron Vesterberg Ringhög

bild2 När Aaron inte lämnar barnen på dagis, jobbar, lagar mat, spelar fotboll, springer, kör barnen till träningar eller tittar på Breaking Bad med fästmön, så spelar han TV-spel. Han har en förmåga att väcka familjen om nätterna, oavsett om det är gråtandes till Gone Home eller skrattandes till GTA Online. Föredrar upplevelsen framför berättelsen och gameplay. Skriver på sin blogg PappaPlay.

Kommentarer

  1. RaveDave skriver:

    Bra text, bra analys.
    Extra intressant blir det att fundera på hur “Free-to-play – Pay to win” påverkar barn.
    Traditionellt talar man om att risken för beroendeproblem ökar markant ju yngre personen är när hen utsätts för “drogen”. Hur kommer detta påverka barn som exponeras för konceptet i så ung ålder som 4-7 och som har generösa föräldrar?

    • Aaron skriver:

      Jag håller med dig. För egen del så har min äldsta (5 år) en del spel på fästmöns gamla telefon som han får spela emellanåt. En stor del av de spelen innehåller köp inuti appen, men än så länge verkar han ha undvikit köp. Vid lyckat köp får vi ju i sådana fall ett kvitto som tur är.
      Dock så finns det ju givetvis andra modeller där barn/unga måhända har mer pengar att röra sig med, vilket säkerligen kan bidra till problemet du beskriver.

  2. Kim skriver:

    Jag vill bara säga att du belyser ett problem som jag aldrig tänkt på eller hört talas om och som i mina ögon är mycket viktigt. Det här var en mycket bra och intressant text, tack för den.

    Jag minns när jag först hörde talas om människor som försvann ifrån vår riktiga värld och istället sögs in i World of Warcraft. Jag tänker mig att de som fastnar i free-to-play-spel nu har det ännu värre, eftersom deras beroende dessutom kan få väldigt allvarliga ekonomiska konsekvenser.

    Jag förstår att du aktar dig för att likställa tv-spel med spel och dobbel, men i och med free-to-play-spelen kanske de har fått några nya gemensamma beröringspunkter. Det känns faktiskt ganska sorgligt kan jag tycka.

    • Aaron skriver:

      Hmm, jag har inte ens dragit den parallellen, men visst kan jag se perspektivet du skriver om. Minns mina gamla kollegor som lade i princip 40 timmar per vecka på jobbet och utöver det 40 timmar per vecka i WoW. Jag hade inte en tanke på att det var ett “drogliknande” beroende. Jag spg det mer som en hobby med aningen mer engagemang i. Det var dock där och då.

      Visst vill jag slippa likställa dobbel och free-to-play, men precis som du säger – när likheterna börjar bli så slående så är det en jämförelse som tåls att göras.

      Tack för din kommentar!

  3. Moosen skriver:

    Bra och tänkvärd text. Som kommentatorerna innan skrivit, “det hade jag inte tänkt på”.

    Jag har alltid sett FTP som en en sorts “scam” och hållit mig borta från det, men jag har inte sett riskerna att fasta i det likt en drog.

    Bra att tänka på som förälder, att försöka förklara riskera och se ett riskbeteende.

    • Aaron skriver:

      Vad bra att jag väcker några tankar i alla fall. Det var definitivt syftet med texten. Jag kanske övertolkade din kommentar, men skaffade mig uppfattningen av att du hade barn själv..?

      • Moosen skriver:

        Aaron: Ja det stämmer, syftade på mig själv som förälder. Har en 6-åring.

        Jag brukar tänka på att jag själv är för gammal för att vara uppväxt med onlinespelande, men morgondagens barn får det med bröstmjölken i stort sett. Jag blev lite wow-beroende som arbetslös 30-åring och vill inte ens tänka på hur livet sett ut om jag hade varit 15 och struntat i skolan.

        • Aaron skriver:

          Ja, som sagt, min vän som fastnade i WoW hade ju heltidsjobb som jag nämnde i svaret ovan. På något sätt finns det en trygghet i att ha någon (en förälder) som vakar över en, olikt fallet när man är självförsörjande och kontrollerar sin egen tid.

  4. annakattaranka skriver:

    hello nu har jag läst artikeln
    keep on talking……with your self and others
    och alla ni som har glömt sinnet,hjärnan,kroppen s enorma känslighet för yttre påverkan… och att det händer ngt. med vår kropp och våra sinnen när vi för en dag…en dag…avstår telefon,data,teknik tv…jag utmanar er att prova…först tycker man kanske livet känns tomt och meningslöst…sen kanske lagrad trötthet kommer ifatt,sen kanske andra känslor som man tryckt undan eller dopaminat…sen om man har tur kanske man får kontakt med sitt indre eller någon tanke eller ide eller sinnesfrid, som man glömt att man hade tillgång till… jag bara säger att det är just att ha tillgång till både och….

Skriv en kommentar