Krönika

Lego breddar filmernas målgrupp

2005 släpptes Lego Star Wars: The Videogame. Det var det första att berätta en film i spelform med hjälp av Lego. Nu, nio år senare, har Lego The Hobbit just släppts. När jag drog igång det slogs jag av att Legospelen i mångt och mycket funkar på samma sätt nu som för nästan ett decennium sedan. Jag undrade varför. Call of Duty-spelen har sett ungefär likadana ut sedan Modern Warfare, som kom 2007. Serien får mycket skit av såväl recensenter som spelare som tröttnat för flera titlar sedan. Varför får inte Legospelen samma avhyvlingar? Det har ju kört sitt race två år längre än Call of Duty.

Det mesta är sig likt 9 år senare.

Det mesta är sig likt 9 år senare.

Man skulle kunna argumentera för att Legospelen har ett roligare och mer varierat gameplay, går att spela och innehåller en rejäl dos humor. Dock tror jag att det handlar om något helt annat. Hur förenklade, barnsliga och tramsiga återberättande av episka filmer de än må vara så är de just de – återberättande av episka filmer.

Legospelen erbjuder hela familjen att ta del av de filmserier som de minsta barnen egentligen kanske är för små för att se. Jag har visserligen inga egna barn, men jag tror inte att allt i Indiana Jones eller Sagan om Ringen passar för en fem-sex-åring. Däremot gör spelversionerna det. I de senare Legospelen är storyn i princip identisk med den i filmerna, och i många av fallen används även talspåren från filmer som Sagan om Ringen och Hobbit.

En avhuggen hand är inte lika läskig när den till en kul trudelutt springer iväg från sin före detta ägare.
Därmed kan ungarna ta del av fantastiska historier i tidig ålder utan att behöva oroa sig för det läbbiga. En käftsmäll blir komisk när den landar på ett gult Legoansikte och en avhuggen hand är inte lika läskig när den till en kul trudelutt springer iväg från sin före detta ägare.

Licensspel är i de flesta fall riktigt usla. Därför är det ett smart drag att fortsätta ge ut Legovarianter av dem vid sidan av de “riktiga” licensspelen. Utvecklarna kan egentligen ta sig vilka friheter som helst och är inte bundna till att vara originalmaterialet helt troget, något jag personligen tycker är oerhört befriande.

Legospelen förtjänar dock inte ett universellt hyllande, även om jag oftast föredrar dem framför de mer originaltrogna filmspelen. När jag väl recenserar Lego The Hobbit lär jag inte vara lika snäll mot det som jag är mot serien i stort här. Ibland blir det lite väl dumt med all slapstickhumor, och har man spelat ett Legospel de senaste åren har man spelat alla. Det är endast småsaker som skiljer dem åt vid det här laget. Det tror jag dock inte att TT Games är särskilt oroade över då spelen säljer i miljontals exemplar gång efter annan.

Med det sagt breddar man med Legospelen filmernas målgrupp och gör dess handling tillgänglig för en större publik. Det tycker jag är föredömligt.

Skriv en kommentar