Krönika

Vreden och jag

Bild från Virtual Shackles

Varför blir jag så omåttligt förbannad av vissa spel? Eller snarare; vad i spelet blir jag så förbannad av? Spelet i sig kan vara fantastiskt och ändå ha små orättvisa, svårstyrda och enerverande moment i sig som gör att skallen sväller av förhöjt blodtryck. Ibland känns det verkligen som att jag är en skenande ångmaskin och allt spelet gör för mig är att det skottar i mer kol tills trycket blir för mycket.

Föga förvånande kommer det här ämnet upp eftersom som både jag och Ludde sitter nersyltade i Trials Fusion för tillfället. Få spel har så tydliga tillvägagångssätt i sitt gameplay. Du ska göra om och göra rätt tills du får belöningen: nästa nivå av ännu svårare helvetesbanor. Visst, ett par tröjor eller nya hjul till din motorcykel ingår också, men i det stora hela spelar det ingen roll. Sett till belöningen jag får kontra vad som krävs av mig så skulle spel som detta  lika gärna kunna vara en stor vending machine vars enda innehåll är ångest och vrede. Stoppa i 10 spänn, få ett slag i magen och en loska i ansiktet. Step right up!

00000065-001

Hur vågar du vara så svårt mot mig, speljävel?!

Nu kanske ni tror att jag har problem med spel där en gör samma sak om och om igen. Ja, ok, kanske lite. Men när det finns en story, som i Dark Souls eller Hotline Miami, känns motivationen mycket starkare då det finns en koppling mellan spelarens och spelkaraktärens ångest. I Dark Souls är du fast i ett mardrömslikt skymningsland mellan liv och död. I Hotline Miami är det svårt drogmissbruk och sinnessjukdom. I spel som Trials får du inte ens det. Du är en motorcykelförare, allt är förjävligt. Varsågod och spela!

Om jag verkligen ska söka efter någon slags belöning, hur abstrakt den än må vara, så är det väl att mina känslor inför just Trials säger en del om mig själv. Inte bara som spelare utan också som människa. Sökandet behöver inte gå särskilt djupt för att se anledningar till att jag föredrar att spela på easy och tycker om stora berättelser. Att klara något för klarandets skull, att trägen vinner, har aldrig varit pipan jag dansar efter särskilt länge. Jag förstår så klart tjusningen i att misslyckas 200 gånger och sen tillslut övervinna sina hinder och lyckas. Mitt problem är att jag under resans gång byggt upp sådan frustration att den stannar kvar även efter jag har lyckats. Att jag har svårt att se belöningen i små saker är något som följer mig även utanför spelen. Motgångar tar hårt på mig och jag vill att saker ska vara goa och sköna mest hela tiden.

Att det gör mig dålig på svåra spel är nog sant. Tur att livet är mer komplext.

Den fula och primala instinkten att vilja förgöra sina fiender eller bemästra elementen
Jag skulle kunna runda av här, men vi glömmer en liten detalj. Jag vet att jag kommer bli arg och i värsta fall börja slänga handkontroller runt mig. Ändå spelar jag. Varför utsätter jag mig själv för det? Jag tycker inte om motgångar, tycker inte att Trials ger belöning nog och kommer ha hög puls i en timme efter varje spelsession. Varför fortsätter jag?  Jag vet faktiskt inte. Men nånstans tror jag att del av det är den fula och primala instinkten att vilja förgöra sina fiender eller bemästra elementen. Att riva sten ur ett berg, bryta, slå och plåga det över het eld tills det gör som jag vill. Om jag förr i tiden med spjut jagade ner ett stort farligt vildsvin fick jag mat för flera veckor. Nu får jag digitala kläder. Det finns ett glapp där.

Frustrationen med svåra spel utan kulturell belöning ger mig då i alla fall detta: Jag skulle må bättre om den tiden gick till styrketräning, lektioner i smide eller matlagningsexperiment.

Om dessa bara var lika enkla att sätta igång som ett spel.

Kommentarer

  1. Joel skriver:

    Bilden i mitt huvud, av ånga som blåser ur dina öron a la Looney Toons, varje gång jag till slut slår en av dina tider är bra nog belöning för mig. ;D

  2. Jesper Rosenius skriver:

    Igenkänningen är stor.

    Har vid flertalet försökt förstå varför jag gillar Trials-spelen så mycket. Spelen är oförlåtande och bestraffande. Ändå slutar nästan alltid varje spelsession med att jag spelat flera timmar fler än vad jag från början tänkt.

    För min del är den ständiga möjligeheten till förbättring som får mig att stanna kvar.

    Att slå ett nytt rekord trots att man vid någon tidigare checkpoint legat bakom sitt gamla rekord gör att jag sällan kan släppa en bana trots att både guld och platina-medalj är tagen.

Skriv en kommentar