Krönika

Det krävs två, baby!

Föga förvånande så har jag gått runt och varit oerhört sugen på att köra Firewatch och Unravel de senaste veckorna, två indiedarlings som faktiskt är första och andraplatsen på min lista över spel som jag ser fram emot 2016. Jag har gett mig fasen på att de ska påbörjas innan krokusarna står i blom, vilket är ovanligt tidsoptimistiskt för att vara jag.
När jag häromdagen pratade med lillasystern för att stämma av våra scheman visade det sig att hon hade hela helgen bokad med plugg och packning inför hennes kommande skidsemester, och genast tänker jag: “Jaha, då blir det inget, för jag drar inte igång något utan henne.”

Ok-eeej, är hon ens medveten om det underliggande temat i bildsättningen?

Sen fick jag reflektera över vad jag precis tänkt; “jag drar inte igång utan henne.” Precis så är det, insåg jag. Jag tar mig aldrig an nya spelupplevelser utan Ebba, det blir bara inte av då. Det blir mindre skoj utan henne och sen så är hon ju så väldigt behändig när tekniken ballar ur och hon handgripligen får vara den som får mig att inte börja bita i sladdarna och kontrollerna. När hon är med kan man turas om, inte bara med att vara den som sköter själva spelandet men också med att pusha varandra: “Kom upp ikväll så kör vi klart den nya episoden!” och “Det här har jag velat spela länge, nu får vi fan köpa hem det!” Hon får mig att spela även när det dåliga samvetet för jobb, lägenhetsskötsel eller träning bromsar mig, och jag driver på henne när hon behöver en paus från pluggandet.

Delad glädje är… något man ska släppa fri om man älskar den? En ko på isen? Den enda sanna glädjen?

Jag tror fanimig hon är det…!

Då kommer insikt nummer 2: Jag har ju alltid hållit på så här! Jag vill helt enkelt inte spela ensam. Visst kan man plocka upp någon gammal goding som man stött och blött flera vändor och slå ihjäl ett par timmar med innan man ska krypa till kojs, men att dra igång något nytt spel? Nej, vafalls, otänkbart på min ära, snudd på perverst…! Jag vill dela de här upplevelserna med någon. Kanske är det också därför jag alltid favoriserat konsol så mycket, för att de på ett mer givet sätt öppnar upp för möjligheten att ha någon hos mig i soffan, samt så ser det genast betydligt bättre ut om man kan dela den där förpackning glass med någon istället för att andas in den helt själv.

Jag uppskattar ju även att backseata, ju finare spel desto hellre vill jag att någon annan regelbundet greppar handkontrollen så att jag kan luta mig tillbaka och bara få titta. Ta in miljöerna, utan att löpa risk för att hamna i bakhåll och bli slagen gul och blå av otäcka knytt.

Hon gick dit. Jag kan inte fatta att hon gick dit. Anna, det är ju din syster!

När jag tänker tillbaka på de mer spelintentensiva åren av mitt liv så finns det alltid andra där med mig, det är något tryggt med att ha någon hos sig att dela spelen med. Vännernas olika styrkor bidrar till problemlösning, ett singleplayerspel kan plötsligt bli ett samarbetsspel där någon är bäst på gåtor, den andra på att equippa karaktärerna inför strid och den tredje på att köra och hämta thaimat. Med Ebba blir spelen bättre för att hon är den som säger “du är inte så jävla kass som du tror på att spela” eftersom hon vet hur hyperkänslig jag är när det gäller att inte vara bra på något inför andra. För att hon kan ta över när jag blir förbannad och hon är då den som klarar bossen galant medan jag sitter och skriker i en soffkudde. När hon är med kan jag i godan ro titta vad som händer i Svampchatten medan jag hör hennes kacklande vansinnesskratt när hon som Lara jagar onda män med eldkastare.

Jag är själv när jag arbetar, jag läser mina böcker och serietidningar själv, tittar på filmer själv och kan utan några som helst problem sätta mig i biomörkret ensam. Men i spel söker jag gemenskap, och har alltid gjort det. Det var därför jag sökte mig till Svamprikets redaktion och det är därför jag inte kommer sätta igång Fireravel (shipping it) förrän systern kommer hem från skidsemestern.

Så till alla er som känner att ni inte hinner spela så som ni önskat, ta vara på det klassiska tipset när det kommer till att börja gymma: skaffa en kompis att göra det med! Funkar för att få ordning på på såväl kropp som spelsformen!

Kommentarer

  1. Olov L skriver:

    Det var väldigt fint skrivet och påminner om att det finns många olika sätt att avnjuta spel!

Skriv en kommentar