Krönika

NukeZone (eller: Vart tog mitt högstadium vägen?)

För länge länge sedan, långt innan Youtube och Facebook gjorde entré fanns det inte så mycket kul att göra på internet, speciellt inte inom spelmediet. På sin höjd kunde du roas av Badger Badger på Hamsterpaj eller skriva en notis på Lunarstorm. Så en dag på en datalektion i sjuan kom, låt oss kalla honom Jocke, fram till mig och frågar om jag spelat NukeZone.

– NukeZone? frågade jag aningslöst.

Jocke visade mig siten, han förklarade att spelet gick ut på att bygga upp sin bas med byggnader och arméer för att sedan kunna anfalla andra spelares baser och ta deras land och pengar. Realtidsstrategi var inget nytt för mig, Red Alert 2 hade gått var i familjens subventionerade LO-PC, men när jag fick se spelet blev jag snabbt avtänd.

– Textbaserat? frågade jag med avsmak i rösten. Jag ville ju SE atombomber smälla med till hörande explosioner dånande ur skärmens inbyggda högtalare.

Men Jocke tjatade och jag registrerade ett konto. Snabbt glömde jag min begynnande ovilja. Det fanns något oerhört givande med att lyckas med ett anfall och se sin provins yta öka på några kvadratkilometer, speciellt då det enda alternativa spelet som fanns på skolans datorer var Chefrens Pyramid, ett matematikspel med största fokus att tråka ut sina spelare.

NukeZone var inte enkelt, för att lära sig hur spelet fungerade fanns inga alternativ bredvid att läsa långa textdokument på spelets tillhörande forum. Att liksom hovra med muspekaren över en byggnad för att läsa om den och dess egenskaper var inte ett alternativ. Din bas bestod av en lista med byggnader, arméer, satelliter och atombomber och ville du ta reda på saker om ditt bohag så var det bara att läsa i den milslånga nybörjarguiden.

Spelet var långt före sin tid. För att anfalla, bygga eller anlita soldater krävdes “turns”, turns genererades var tjugonde minut och ett tak på 300 kunde samlas ihop. Inte nog med detta krävdes också “morale” för att kunna attackera andra spelare. Detta betyder att den som ville bli bra på spelet och ta sig någonstans på de högt aktade topplistorna krävdes logga in omkring var fjärde timma. Denna spelmekanik känner vi idag igen från spel som CandyCrush och Clash of Clans, med den skillnaden att du inte kunde betala dig förbi detta hinder i NukeZone. Mekaniken fanns där för att pacea spelet, inte för att tjäna pengar. För NukeZone var ändå till 2014, när det officiellt lades ner, gratis. Betalande guldmedlemmar kunde få nya färgteman och egna chattrum, men inga spelfördelar kunde köpas.

Min första och enda riktigt bra klan hette BeerClan om mitt minne inte sviker mig. Vi låg under en av spelets tre månader långa rundor uppe på topp 20. Något som under vissa krigsförande perioder krävde inloggningar under alla dygnets timmar, oavsett skoldagar och tidiga mornar. Detta krav gjorde tyvärr att jag tappade intresset, och när gymnasiet kom hade jag näst intill glömt bort NukeZone.

För några månader sedan bestämde jag mig för att undersöka vad som hänt med mig gamla vän. På hemsidan möttes jag av en beige skärm. Inget annat än det lilla ordet Nukezone fanns där att beskåda. Någon betalar uppenbarligen fortfarande för domänen. Kanske har de, liksom jag, svårt att släppa nostalgin av dåtidens lummiga dalar.

Kommentarer

  1. Samson skriver:

    Jag spelade också MUD:ar på skoltiden (fast min var hundra år före din).

    Spelet som var vårt knark hette typ “Warriors” eller något liknande. Det var värsta grejen och vi utmanade varann varje rast =)

    Vi fick för övrigt inte Chefrens Pyramid utan spelade (föregångaren?) Cheops Pyramid. Men också Backpacker (Geografi och trivia) =)

Skriv en kommentar