Krönika

Mobilspel på gott och ont

Finns det någonting som är mindre kreddigt i spelkretsar än att säga att man gillar mobilspel? Och då tänker jag inte på vilka mobilspel som helst, utan framför allt de som handlar om tre-i-rad, med glättiga färger och repetitiva banor. De är enkla, hjärndöda och beroendeframkallande. Som spelvärldens ful-tjack. Ingenting man skryter om att man sysslar med i de fina salongerna helt enkelt.

Liknande typ av välmående som vi får av mobilspel får vi alltså när vi spelar om pengar eller genom att dra en lina kokain
Utanför spelvärlden verkar det framför allt vara beroendet som är det stora störningsmomentet. Visst, ett fullbordat beroende, där personen i fråga försakar allt vad sociala relationer, hygien och ansvar heter, är aldrig snyggt. Beroende, eller missbruk som det då kallas, är ett sattyg för den utsatta och de närmaste. Men är det verkligen så att alla som sitter med spel som Candy Crush Saga, Candy Crush Soda Saga, Candy Crush Jelly Saga eller Farm Heroes Saga verkligen försakar allt det världsliga för att dra ytterligare en bana på mobilen? Är det så att de inte klarar av att välja mellan en dusch eller tre röda jordgubbar på rad? Ytterst tveksamt.

Visst är det i viss mån fult, då viss forskning visat att mobilspeljättarna gärna utnyttjar den del av hjärnan där belöningssystemet sitter. Liknande typ av välmående som vi får av mobilspel, får vi alltså när vi spelar om pengar på ett casino eller genom att dra en lina kokain. Någonting flertalet spelutvecklare självfallet utnyttjar för att gräva ner handen i folks plånböcker.

Men precis som att forskningen visar det ena, finns det som i all god vetenskap en annan sida av myntet. För några år sedan kom en studie som hade forskat på personer med Posttraumatiskt stressyndrom och Tetris (inte ursprungligen mobilspel, men ni förstår grejen). Där visade studierna att patienterna just mådde bra, eller åtminstone bättre, av spel som tillät dem att sortera, fokusera och repetera. Tetris blev för dessa patienter som en form av meditation. Hjärnan mår alltså bra av en anledning.

Om den pausen är okreddig så får det väl vara så. Om den är farlig eller osund? För mig var det snarare tvärtom
Det behöver nog inte heller vara så dramatiskt som att vara drabbad av PTSD för att finna ro av att sortera frukter och godisar i glätta färger. Jag själv fann en stor tröst hos mobilspelet Nibblers och Potion Pop under en tid när jag höll på att gå under av stress. Spelen blev en paus i en annars ganska kaotisk vardag, ett sätt att pausa hjärnan som med handen på hjärtat fick mig att må bra. Det innebar inte att jag inte kunde lägga ifrån mig mobilen, att jag aldrig visste när jag skulle sluta eller att jag inte längre hade andra former av socialt eller kreativt umgänge. Det innebar bara en paus. Om den pausen är okreddig så får det väl vara så. Om den är farlig eller osund? För mig var det snarare tvärtom.

Min tatuerare av alla människor hade en liknande historia. När jag satt där på britsen och väntade på att allt skulle dra igång, såg han att jag spelade ett av alla färgglada tre-i-rad-spel som passerat mina mobiler. “Jag spelar också sånt där”, erkände han, precis innan han satte nålen i min arm, “Det är det enda som får min kaotiska hjärna att slappna av.”

Skriv en kommentar