Förra sommaren röstade ni läsare och besökare fram Final Fantasy VIII till mitt sommarspel 2014. Min målsättning var att jag skulle spela klart spelet under den sommaren. Så blev det inte. Jag lägger ingen värdering i det, utan när jag tänker tillbaka på sommaren 2014 så handlade den mer om fantastiskt väder och asroliga fester. Det blev inte så mycket tid över till spelande.

Efter sommaren återgick jag till vardagslivet, och även om min save från spelet låg kvar på min PS Vita så återgick jag aldrig till spelet. Det föll i glömska, hela vägen till denna sommar. För sommaren 2015 är lite annorlunda. Här uppe i Hälsingland fryser du om du bär shorts och det känns faktiskt som ren kvalitetstid att sitta och spela tv-spel med några kompisar en hel eftermiddag/kväll/natt, medan vädret fortsätter mulna utanför fönstret. Och det är vad jag har gjort, tillsammans med min ständige guide Niklas har jag återbesökt Balamb Garden och karaktärerna Squall, Selphie, Seifer och Rinoa.

Där andra delar av Final Fantasy-serien har haft sina krokar i mig mycket tidigare så känner jag ingen vidare motivation att fortsätta spela
Jag har kommit en bra bit på väg, ca. 35 timmar in och förbi den första skivan, som enligt Niklas ska vara den längsta. Jag har satt mig in i det rätt så komplexa Junction-systemet, försökt bemästrat mina GFs och mina Limit breaks, och försökt spela kort med så många främlingar som möjligt. Jag tror jag faktiskt också har presterat ganska bra. Men jag känner det inte. Där andra delar av Final Fantasy-serien har haft sina krokar i mig mycket tidigare så känner jag ingen vidare motivation att fortsätta spela. Även fast både handlingen och stridssystemet ändå tilltalar mig så känns det som att jag måste tvinga mig själv att spela vidare.

Visst finns det detaljer jag uppskattar. För det första så kan jag nog redan nu konstatera att det till utseendet är det stiligaste Final Fantasy-spelet från Playstation-eran. Jag gillar verkligen att karaktärerna har proportioner som “riktiga” människor. Färgskalan är sparsmakad och luftig, vilket i längden lyfter det visuella intrycket, då gröna skogar genast blir mycket grönare när de väl kommer i bild. Och musiken är fantastisk, vilket i sig är något av en lågoddsare när Uematsu står för soundtracket. Men trots detta så är mitt intryck av Final Fantasy VIII hittills mer negativt än positivt.

Jag har en frisyr, och tänker mycket för mig själv.

Jag vet dock inte varför egentligen. Det är mer än känsla. Kan det vara det ganska tempodödande Junction-systemet? Eller att handlingen envisas med att hålla tempot nere? Att jag lyssnar och guidas för mycket av mina backseat:ande vänner? Att spelsystemet bygger på alldeles för mycket repetition? Eller handlar det om att det är det första Final Fantasy-spelet som jag inte för en sagostund till Retroresan för? Jag vet inte, men något är det.

Ropar jag “bu” för tidigt? Hur var er upplevelse med Final Fantasy VIII? Finns det en punkt i spelet där allt kommer att vända för mig? Lämna gärna en kommentar och berätta!