1:a maj tågade förbi nyligen och till hösten hägrar ”Supervalet”. I tider som dessa börjar jag bli väldigt fundersam och framförallt kan jag inte värja mig mot den kalla vind alla talar om. Den som drar genom Sverige, Europa, världen, märg och ben. Och den har gjort mig tyst och eftertänksam.

Jag var äcklad över den omotiverade brutaliteten i God Of War 3 och har aldrig spöat på en höna i Ocarinia
Varför har jag så svårt för att vara något annat än genomgod i spel? Min Shepard är så mycket Paragon att vingar borde börja gro ut ur hennes skulderblad. När det där obligatoriska ”kolla-om-det-går-att-skjuta -på-hunden”-ögonblicket dyker upp i shooters så vägrar jag. Klarar inte av den hårda vägen i Wolf Among Us, var äcklad över den omotiverade brutaliteten i God Of War 3 och har aldrig spöat på en höna i Ocarinia.

Jag har svårt, så jävla svårt för att höja handen mot de oskyldiga och det människoliknande motståndet. Är det här verkligen mina fiender? Drakar, jätteskorpioner och slemplöfsar (Final Fantasy, jag tittar på dig) blir för mig symboler för hinder och motstånd på vägen till det ”det stora ädla målet”. De är sagoväsen, hitte-på och kan därför vara genomonda och helt korrumperade. Men hur är det med ”den brune mannen”? Den brune mannen, vår tids nazist-ryss-zombie, kanonmaten som ska plöjas igenom?

”Med hackan i hand försvarar jag mitt fosterland”?

Att utöva realistiskt våld på människor jag lika gärna kunde heja på på ICA är det absolut sista jag vill ha, vare sig i verkligheten eller digitalt. Just därför spelar jag som über-god i spel, för att jag känner att det är min förbannade, privilegierade skyldighet att hålla fast vid en grundläggande mänsklig solidaritet och anständighet, även när jag spelar.

dictatorVarför ska vi köpa realistiska shooters baserade på verkliga konflikter, utan nyanser och val? Varför ska vi i verkliga livet göra det som i folkmun kallas för det lite retrosöta ”lumpen”, där tanken i kärnan är att drillas – när vi fortfarande är unga, formbara och naiva – till att döda våra systrar och bröder? Det är ABSURT! Varför ska ”lumpen” få följa med oss in i vardagsrummet? Jag ifrågasätter inte om dessa spel gör oss avtrubbade och våldsbenägna, jag ifrågasätter varför de ens görs?

Väldigt ofta hör jag Charlie Chaplin tala i mitt huvud under tysta stunder. Talet från filmen ”Diktatorn” spelas upp här inne, allt mer ofta och allt mer desperat. Speciellt det här stycket, om att ta värvning:

”Ge inte er själva till de här onaturliga människorna! Maskin-människor med maskin-hjärnor och maskin-hjärtan! Ni är inte maskiner, ni är inte boskap! Ni är människor!”

I senare delen av trettiotalet enades en grupp om att det var juden, juden och ingen annan, som var allas fiende. Idag enas nya grupper om att andra etniciteter, minoriteter och sexualiteter som måste vara den nya fienden. Vi tänker i ”oss” och ”dem” och att mellan dessa två kommer det alltid finnas problem.

03Så vem är då den riktiga fienden? Är det araben på gatan eller araben på skärmen? Är det politikerna eller vi hemma i stugorna?

Den verkliga fienden är girigheten och latheten som vi alla bär på, girigheten som när tankar som ”vårt land, vårt sätt att leva” formas, latheten som gör att vi väljer de enkla svaren. Girigheten och latheten hos spelskapare, som vill tjäna multum men sällan berika oss. De ger oss de lätta lösningarna, gör vår spel- och fritid än lite mer svartvit. Ger syre åt hatets eld, ökar klyftorna inom och mellan oss och framförallt: uppmuntrar oss att höja vapen mot våra medmänniskor.

Ge inte er själva till dessa onaturliga människor.