Krönika

Allt jag älskar med The Last of Us

Jag tänker spendera en krönika åt att berätta om varför jag tycker att The Last of Us är det bästa spelet jag spelat. Därför är det en enormt stor spoilervarning kopplat till det här inlägget – jag kommer skriva om allt. Så har du inte spelat det, gör det först och läs sen. Förresten, om du inte har spelat det är jag avundsjuk. Jag önskar att jag kunde få spela det här för allra första gången en gång till. Det kommer också finnas en spoiler för The Walking Dead, så snälla, läs inte om du vill undvika att få detaljer avslöjade.

Inom loppet av bara tre månader under 2013 släpptes två enastående spel som båda utgår från samma klassiska koncept. Den manliga huvudkaraktären ska föra en tjej från punkt A till punkt B och antingen bli av med gamla synder eller få tillbaka sina smuggelvapen. På papperet varken något revolutionerande eller nytt. Men allting behöver inte vara så fint och högfärdigt och nyskapande hela tiden. Ibland är en ordentlig zombieapokalyps, hemmagjorda spikbomber och ett övervuxet USA allt som krävs för att skapa magi.

Jag spelade nyligen om The Last of Us, denna gång på PS4. Förutom att spelet är fantastiskt snyggt i sin omarbetade version och att musiken är perfekt avvägd finns det så oerhört många detaljer som bara är så oerhört rätt.

The Last of Us™ Remastered_20140729020406Hela introsekvensen är en enda stor käftsmäll. Relationen mellan Joel och Sarah har destillerats ner till en kort sekvens av ett födelsedagsfirande några minuter innan midnatt, som sedan övergår till starten på den stora katastrofen. En kaotisk bilfärd, en stad i kaos och den avslutande scenen när Sarah panikartat dör i sin pappas armar slet sönder mitt hjärta. Inga sista ord, bara dödsångest och kaos. Vad är det här för jävla spel som får mig att gråta efter femton minuter?

Plötsligt har det passerat tjugo år och Joel har blivit den härdade, envisa mannen som vi får lära känna genom spelet. Troy Baker axlar huvudrollen genom spelet med både performance capture och röstskådespeleri, och gör som vanligt ett fantastiskt bra jobb. Redan i första scenen med Tess, som spelas av Annie Wersching, finns det så mycket liv, själ och kemi. Men det är när Ellie, Ashley Johnson, kliver in i spelet som den sista pusselbiten faller på plats.

Castingen är helt klockren! Ellie är den fantastiska karaktär hon är tack vare det liv Ashley ger henne, genom sin lite riviga röst och kaxiga kroppsspråk. Mer än bara manus och thelastofusremasteredseju8skrivna rader är det hennes egenheter som nynnandet, imitationen av hotellgästerna och hur hon lär sig vissla genom spelets gång som fyller ut allt det där som i många andra spel bara är tomrum. Ellies kommentarer om världen runtomkring oss får mig att stanna till, öppna ögonen och se var jag faktiskt befinner mig. Det är inte bara ännu en annan arena. När Joel och Ellie tagit sig ut från betong och bebyggelse berättar Ellie hänfört att hon aldrig varit i skogen förut. Jag vred kameran runt ett varv extra där bland träden och kunde nästan känna den jordiga doften genom teven.

Det klipp från performance capture när Joel och Ellie träffar Bill är ett strålande exempel på allt som gör att jag älskar det här spelet. Äktheten i rösterna, det ärliga kroppsspråket och kemin mellan dem är rena fullträffar.

Ibland är en ordentlig zombieapokalyps, hemmagjorda spikbomber och ett övervuxet USA allt som krävs för att skapa magi
Ett par gånger under spelets gång vill jag helt sonika stänga av, på grund av obehaget. Främst är det sekvensen när Joel faller ner i det vattenfyllda hisschaktet – jag har fobi för både hissar och mörka vatten – och sedan behöver starta en generator för att komma ut. Mörkret och de infekterade som överrumplade mig var nästan för mycket för mitt hariga hjärta. Men se, jag överlevde det också. Obehagligt på ett annat sätt är staden där Ellie tillfångatas efter att Joel blivit spetsad på ett armeringsjärn och Ellie fått ta över rodret för en stund. Förutom att David, vars överseende Ellie ställs under, har en sexuell underton i sin hållning till henne visar det sig också att stadens befolkning till viss del överlever på köttet från andra människor. Även om det inte är lika brutalt porträtterat som i The Walking Dead (fy fan) är det med stort obehag jag leder Joel genom kylrummet där mänskliga torson hänger från krokar i taket.

För mig är slutet perfekt. Att Joel väljer att leta rätt på Ellie och ta henne från sjukhuset är iplrOUCjM7vlSen rå beskrivning av den levande essensen, hur den egna önskan inte kan överträffas av förhoppningen på en räddning för mänskligheten. Det egoistiska drivet upprätthålls också genom den ultimata frågeställningen, när Ellie ifrågasätter om Joels påstående om att det inte var möjligt med ett botemedel var sant, och han väljer att ljuga. Som han säger till Marlene när han skjuter henne är hans största rädsla att Ellie på något sätt skulle återvända, ”you’d just come after her”. Om hon får veta sanningen är det inte säkert att hon skulle välja att stanna.

Det är med mening jag inte nämner gameplayet särskilt mycket. Jag upplever kontrollerna som schyssta, det är massvis med smygmoment och jag är tacksam för möjligheten att lyssna genom väggar. Det underlättar för mig som är ganska skraj av naturen. Jag spelar på easy så jag får sällan slut på ammunition och andra resurser, men gillar man survival är det bara att maxa svårighetsgraden.

The Last of Us™ Remastered_20140728191453Först ett år senare kände jag mig redo för att spela om The Last of Us. Redan när eftertexterna rullade visste jag att jag skulle spela om det någon gång, men det behövde få smältas, sjunka in, älskas och sörjas. Precis som en bra bok var karaktärerna i högsta grad levande för mig och det är alltid en sorg att skiljas. Under den andra gången jag spelade kunde jag uppskatta moment på ett annat sätt, se miljöer genom andra ögon. Framför allt tillät jag mig själv att bara vara i spelet – njuta av att få uppleva en sådan berättelse. Och girafferna.

Sammantaget har jag en upplevelse i bagaget som inte bara växte på mig under tiden jag var med om den, utan som också har fått följa med mig och mogna. Även om jag älskade det andra storspelet – Bioshock Infinite – lever det inte upp till den fulländade helhet som The Last of Us har. För mig är detta ribban, måttstocken. Essensen av vad jag kallar för spelande.

Kommentarer

  1. Nakadai skriver:

    Håller helt med dig Sandra. Min upplevelse påminde mycket om din.
    Jag grät inte i början, men jag fick en klump i halsen och kände en extrem ånger över att det skulle behöva gå som det gick. Jag ville ändra det, blev efterklok och ville vänta in Tommy, men det är inte vad spelet ville.

    Naughty Dog är ju bland de bästa (om inte de bästa) när det kommer till röstskådespel och den dynamik de får fram i sina spel är häpnadsväckande. Utan den trovärdiga prestationen tvivlar jag på att spelet hade gett samma effekt. Man måste lära känna karaktärerna och bry sig om dem på ett genuint sätt om det ska fungera.

    Slutet tycker jag var plågsamt, även om jag gått runt och trott att Ellie skulle dö. Nu måste man (Joel) leva med det faktum att man ljugit för henne istället, för sin egen vinnings skull. Spänningen som är i slutet mellan de båda är olidlig, för man har lärt sig älska Ellie och vill henne inget annat än gott, men då valet man gjorde direkt strider mot hennes val känner man sig som ett as iallafall.

    Alla borde spela Last of Us. Det är den bästa filmen de får medverka i.

Skriv en kommentar