May the fourth be with you, kära läsare.

Jag är ganska övertygad om att JJ Abrams kommer göra ett fenomenalt jobb med Star Wars Episod 7. Förutom att han är en begåvad regissör med en riktigt imponerande bredd så är han också ett fan. Han växte upp när cirkusen kring Star Wars var som allra störst. Han såg filmerna på bio, han samlade säkerligen leksakerna och intresset för filmskapandet föddes enligt hans egen utsago där och då. I och med det så förstår han också vad ett Star Wars-fan vill se, och framförallt inte vill se i en ny numrerad del i sagan. Åtminstone är det vad jag hoppas på.

Alla som spelat Super Metroid vet att det är en oförglömlig upplevelse, ett spel som lämnar avtryck och som säkerligen föder spelskaparambitioner hos dem som är galna nog
När Thomas Happ först visade upp sitt mastodontprojekt Axiom Verge fanns det röster som anklagade honom för plagiat – estetiken var för lik sin främsta inspirationskälla. Idag, efter ha upplevt spelet själv vill jag snarare ge honom en regelrätt norrländsk ryggdunk. Axiom Verge är en fantastisk upplevelse oavsett om du spelat något Metroid-spel eller inte. Men visst kommer spelet alltid stå i Super Metroids skugga, det är upp till spelaren själv att tolka likheterna som plagiat eller en regelrätt hyllning till ett mer än 20 år gammalt spel. Egentligen spelar det ingen roll. Utan Metroid och Super Metroid hade inte Axiom Verge existerat, det råder ingen tvekan om det. Men Thomas som tidigare jobbat på slentrianprojekt som NFL Street och Tiger Woods ville göra något speciellt med sitt första egna projekt, något som låg varmt om hjärtat. Så när han sakteliga började smida på sitt projekt under 2010 så tänker jag mig att han drömde sig tillbaka till 90-talet och den regniga Zebes. Alla vi som spelat Super Metroid vet att det är en oförglömlig upplevelse, ett spel som lämnar avtryck och som säkerligen föder spelskaparambitioner hos dem som är galna nog. Man kan tycka vad man vill om likheterna till Metroids 2D-serie, men i slutändan är det väldigt få – om ens någon alls – som förlorar på Axiom Verges existens.

Indiescenens framtåg över marknaden är vad som räddat den nuvarande generationen från att snubbla på sig själv under den första raksträckan. Där AAA-utbudet fallerat att hålla oss mätta på mäktiga upplevelser, har vi istället erbjudits en buffé av små. annorlunda indieupplevelser, nya som halvgamla. En kan till och med hävda att det även var indiescenen som höll föregående konsolgeneration vid liv så länge som den varade (Och i ett tredje hörn sitter PC-spelare och förbryllas över min envishet i att prata konsolgenerationer över huvud taget). I vilket fall som helst så är indiescenens utveckling intressant, inte minst när den år för år tar sig längre fram i något som jag väljer att kalla  “insprirationsträdet”. Där Thomas vinkning till Samus och Metroid är tydlig, rent av transparent idag, kanske det finns andra spelserier, och andra genrer, som får samma vinkningar om några år i ett annat passionsprojekt.

Visst måste det finnas framtida spelskapare därute som för ungefär 20 år sedan blev trollbundna av Mario 64?
Pablo Picasso sa “Good artists copy, great artists steal”. Detta blir än mer tydligt i tv-spel, som fortfarande är ett sådan ung och audiovisuell uttrycksform där indiespel väldigt ofta försöker efterlikna tidigare hårdvarubegränsningar. Om utvecklingen fortsätter i samma spår och år samma håll innebär det att vi ganska snart får se indiespel tydligt inspirerade av den tidiga 3D-eran – för visst måste det finnas framtida spelskapare därute som för ungefär 20 år sedan blev trollbundna av Mario 64? Kanske är anledningen till att vi än så länge har ett begränsat utbud 3D-plattformare på indiemarknaden att de som började koda spel inte har kommit upp i åren än? Att de just nu, utan tillräckligt med kött på benen, sitter och smider på konceptet bakom det hyllningsspel som de kommer släppa om några år – precis som Thomas Happ gjorde 2010?

Alla är inte lika galna som Thomas, som gjorde allt jobb med spelet själv, och inte alla passionsprojekt kommer vara lika tydliga i sina vinkningar till sina rötter. Och givetvis kommer det också finnas ännu fler projekt som stannar vid drömmar och lösa koncept snarare än framgångssagor. Men så länge utvecklare fortsätter skapa de spel som en gång i tiden fick dem att älska spel, så kommer också spelen kännas äkta och genuina, hur lika de än är till utseendet. Och för min egen del hoppas jag bara att det stora “inspirationsträdet” fortsätter växa. Och att JJ gör en film som lever upp till potentialen.