Fan också, jag hade ju planerat det så fint. Gå på sommarlov från Svampriket och kunna fokusera på annat i två månader, inga podinspelningar, inga texter, ingen konst. Sen återvända med laddade batterier till hösten. Anders hade okej:at det, allt var klappat och klart. Så händer något som jag bara inte kan ignorera, något så spektakulärt att det måste förevigas i textform.

Det är en varm och fin sommarkväll i mitten av Juni. Jag, Rickard – den tilltänkte – och två av hans kompisar står utanför en av mina farbröders verkstad. En av kompisarna, Tomas, ska köpa vår gamla Volvo Valp, ett stort, rostigt jävla åbäke från -63 som sett sin beskärda del av krig såväl som potatisåkrar. Kärleksfullt döpt till Gamla Bettan – efter mor min, då de har samma tillverkningsår – och målad i en obeskrivligt hiskelig gröngul färg. Tomas har fått span på Bettan, och nu ska hon bara ses över innan vi beger oss i karavan bort till honom.

Med åren kommer Tomas bli den klassiska karikatyren “den kluriga gubben”. Lite enstörig, lite egen och med sällan skådad samlarmani. Fast just nu är han bara en bit över trettio, och det är rätt härligt att få känna en klurig gubbe innan han hunnit bli gubbe. Redan en samlare av rang och överdängare på allt med motor. Medan killarna släpar fram extradäck och jag försöker se till att ingen av hundarna sätter kurs mot horisonten sticker Tomas fram skallen och börjar prata TV-spel med mig. Jodå, jag jobbar på en spelblogg, ritar och skriver och tycker bäst om konsol.

– Gillar du gamla spel?

– Ja, så länge spelen är bra så spelar det ingen roll för hur gamla eller nya de är.

Vi blir ståendes en stund, han berättar att han har en hel del konsoler på lager som han vaskat fram på tippen. Han har noll intressen av spel, men tänkte att en dag kanske det blir värt något och går att sälja vidare. Men han har gett upp, det går ju aldrig upp i några ordentliga siffror och intresset finns inte. Skulle jag vilja ha dem?
Jag blir nästan generad, inte ska väl jag, jamen jösses, vi kanske kan titta på vad du har?

Att titta lite försiktigt blir det inte tal om, när vi anlänt krokar Tomas på mig ett gäng ICA-kassar och jag stapplar lite omtöcknat bort till bilen. I kassarna skymtar jag ett, nej två, N64, en GameCube, spel, kontroller och sladdar. Antagligen lite till som jag inte kan se. Nu ska det meckas med Volvo Valpen kvällen lång, jag vinkar av dem, påminner Rickard att han ska vara hemma kring tio annars häller jag stryknin i hans marmelad och kör hemåt.

När Rickard väl kommer tillbaka så berättar han flinandes att Tomas hittat “lite grejer till”.

– Nähä, hur mycket då?
– Jag skulle nog säga… tre till fyra slaktbackar.
– DU SKOJAR.

(Här ska tilläggas att en slaktback är ett fullt vedertaget mått i vår värld och är ungefär som en medelstor flyttlåda)

– Nej, det är säkert!
– Alltså, du skojar? Det är på skoj?
– Nej! Jag har ställt in dem i din bil redan.

Mycket riktigt, i bilen står ett inferno av gamla dammiga konsoler. Sladdar överallt, färgglada kontroller och en rejäl omgång spel. Vi radar upp allt på gräsmattan och ser över det. Plasten är missfärgad emellanåt, knapparna är slitna på väldigt karakteristiska sätt. Allt är dammigt. Här och var sitter ett klistermärke, denna ultimata kärleksförklaring när man är elva år gammal. När jag halar fram ett SNES vrålar jag rakt ut.

Det här är inte klokt, vi räknar, det är över femton stycken konsoler. Jag blir sittandes på rumpan i gröngräset. Lite tom i huvudet, fattar Tomas vad han gett bort? Rickard tar en bild på mig och skickar iväg till honom, meddelar att gåvan uppskattats.
Varför slänger folk sånt här på tippen? Varför kan det inte lånas ut, ärvas, säljas, ges bort? Lagas om det är trasigt? Jag fattar det och Tomas fattar det, att vi inte kan bränna oss igenom prylar i den takt vi gjort tidigare. Att det mitt i den här fantastiska glädjen också finns något sorgligt; allt det här har hittats på en soptipp.

Så nu sitter man här och har expanderat sin konsol/maskinpark ungefär åtta gånger om. Vad är planen nu? Först och främst ska allting rengöras ordentligt, och som den vän av ordning jag är så ser jag fram emot att få stapla, vira sladd och blåsa rent.
Sen då? Hur mycket av det här fungerar? Och hur mycket måste det som inte fungerar lagas? Jag skjuter det än så länge framför mig, drar på att sätta mig och para ihop rätt komponenter och testköra konsoler i flera timmar.

Kanske för att jag vet att jag skulle kunna fastna och försumma arbete, Riket, galleri, pojkvän, plastdotter och de två gårdar vi just nu bor på. Kanske för att jag vill göra något roligare av det, och jag leker med tanken att lasta pickupen full och åka till RR-Meetup, dänga upp allting på ett bord och ha en lek-och-testa-hörna. Så länge jag får behålla det där missfärgade (förhoppningsvis fungerande) SNES:et så får resten av grejerna gärna tillfalla andra som vill ha det. Inga pengar, inga byten, får du liv i det och kommer älska det, så ta det.

Tills dess så står de tryggt nerpackade under en trappa hos mig. En fantastisk present.

Med jämna mellanrum hör Tomas av sig och har hittat något nytt som han ställt undan. Ett till PS2 har tillfallit mig, samt en ouppackad Guitar Hero-gitarr. Han försäkrar mig om att det där andra Gameboy:et finns någonstans och att han nog snart kommer hitta det.

Jag kan ha skapat ett monster. Det är bra.