Inazuma Elven Go Light (3DS)

Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, men sporten aldrig tidigare tagit upp så mycket av min tid som nu. Inte nog med att fotbolls-VM är i full gång och jag hjälper mina brasilianska vänner heja fram sitt lag till seger, jag har dessutom tagit mig an Inazuma Eleven Go Light till 3DS.

Arion Sherwind har hela sitt liv drömt om att bli professionell fotbollsspelare, och äntligen får han chansen i skollaget på Raimon Junior High School. Men den bistra verkligheten gör sig påmind, och Arions drömmar är på väg att krossas när han får reda på att all skolfotboll styrs av organisationen Fifth Sector. Matcherna är riggade och resultaten bestämda i förväg, eftersom alla elevers betyg hänger på hur det går för skolans fotbollslag. Såklart.

Denna premiss må låta helt absurd för oss vanliga dödliga, men för en inbiten animefantast är det vardagsmat. Jag måste ge Level-5 en eloge för att de lyckas göra högstadiefotboll till något som faktiskt engagerar mig. Mycket av det åstadkoms genom det minst sagt färgstarka röstskådespeleri som alla som spelat Professor Layton-spelen är väl bekanta med. Stundtals blir det dock förvirrande att höra Luke och den gode professorns röster när jag ser japanska fotbollsungar.

Den som gillar ”riktig” fotboll gör nog bäst i att hålla sig till FIFA eller Pro Evolution Soccer ett tag till. Inazuma Eleven har nämligen egentligen ingenting med sporten att göra, annat än att det är i den miljön det utspelar sig. Spelet har mer gemensamt med samlarcentrerade rollspel som Pokémon än faktisk sport. Du blir till och med, likt Pokémon-spelen, attackerad av folk på gatan och tvingas spela boll mot dem. Dessa fotbollsmatcher går att jämföra med striderna mot monster i traditionella rollspel. Dina spelare har sina förmågor och stats, får erfarenhetspoäng och går upp i level. Den enda större skillnaden mot rollspelen är att det krävs lite timing i petandet på skärmen för att passa bollar och avlossa skott vid rätt tillfälle.

Det är just detta som tilltalar mig med Inazuma Eleven Go. Varken rollspelselementen eller det flinka bolltrixandet ligger på en jättehög svårighetsgrad, vilket gör spelet till ett skönt, slappt sofflir.

Jag är väl medveten om att Inazuma Eleven-serien har funnits ett tag och att seriens fans är insatta i hur spelet funkar. Men det innebär inte att Level-5 kan luta sig tillbaka och hafsa ihop en pliktskyldig genomgång av spelets funktioner. När alla tutorials är genomspelade känner jag mig fortfarande förvirrad över hur det fungerar. Vad är det egentligen som gör att min spelare lyckas stjäla till sig bollen från en motståndare? Hur stor chans är det att målvaktens lyckas fånga mitt specialskott med sin egen specialförmåga? Jag är säker på att det finns parametrar för allt det där, men det kunde ha förmedlats mycket bättre.

Men så länge jag tar det lugnt, ser till att mitt lag är utvilat inför match, och ständigt ligger några levlar över den rekommenderade nivån stöter jag inte på några större problem. På ännu ett sätt liknar mitt spelande av Inazuma Eleven Go hur jag spelar Pokémon. Det gör inte så mycket att jag inte förstår vad som sker längst ner under huven, jag har rätt kul ändå.