Vart började egentligen hysterin? Det drogliknande suget efter mer guld, mer prylar, mera experience och bara en boss till. Högtravande teorier om att det började redan i jägare- och samlaresamhället, som jag själv säkert skulle skrivit för tio år sedan, betackar jag mig för. Tror snarare att Gary Gygax kanske satte igång nånting när tjocka böcker och tärningar utgjorde grunden för jakten på nästa level i alla dessa äventyr av Dungeons and Dragons. Däremot har arenan omformats och definierats, som så många gånger, av Blizzard. För mig och för många andra började vansinnet med Diablo.

När Diablo 3 släpptes på PC var jag ganska ljummet inställd till det. Allt kändes så bekant och de vanliga reflexerna att vilja fortsätta bedövades av någon slags hamsterhjulskänsla. När jag spelat i en timme kändes det som att jag suttit där en halv dag. Döm av min förvåning när jag nu två år senare sätter igång det på min PS4 och spelet bara smäller ner mig i soffan. Återigen tvingar det mig att bortse från mina vardagssysslor över de mest bisarra anledningar.

“- Diska Peter, du får besök imorgon och hinner inte efter jobbet?”

vädjade Peters vuxenhjärna. Diablo-Peter svarade med en inbillad självklarhet:

“- Um ok, jag fattar vad du menar, men det finns en stam av gigantiska getmänniskor här i kullarna och jag måste utföra ett folkmord på dem för att hitta rubiner, okej? Jag kan ju inte låta det här hålet i min enorma yxa vara tomt? Vet du förresten att min yxa gör att jag skriker både bättre och högre?”

CrusaderI berättelsemässigt skarpare spel som exempelvis Elder Scrolls finns samma drivkraft, men den har inte samma skarpa och akuta känsla. I Skyrim ska jag också utforska och lära mig om världen medan Diablo bara kräver mer loot. Det finns liksom en rimlighet i spelvärldarna som gör att jakten efter items känns mer eller mindre viktigt. Herregud, världen i Diablo förändras ju så fort en stängt av spelet, grottor byter plats och alla säger samma saker. Vad finns det här att utforska? Allt som betyder något är att kunna hugga eller elda upp fortare och hårdare i den här ständigt föränderliga labyrinten. Det enda du kan förbättra och klamra dig fast vid är siffrorna.

Därför är få saker så självklara som behovet av att spela bara lite mer Diablo.

Den där murriga känslan av allmän kvalité infinner sig.
Sen hjälper det ju inte ett dugg att spelet känns som gjort för de nya konsolerna. Trots att det är första gången jag spelar just Diablo på konsol är det visuellt och kontrollmässigt som att ta på sig sitt favoritpar nyligen torktumlade, varma mjukisbyxor. Klasserna, inte minst den nya härliga Crusader, känns distinkta och spelbara samtidigt som den där murriga känslan av allmän kvalité infinner sig. Den som nästan bara Blizzard kan leverera. Alltså raka motsatsen till liknande spel som exempelvis Dungeon Hunter: Alliance från 2012, där inventariesystemet och känslan är lika intuitiv som en spegelvänd, brinnande trampbåt.

Jag gillar Diablo 3: Ultimate Evil Edition mer än jag gillat något spel på ganska länge. Jag gillar det konstigt nog av samma anledningar som jag inte gillade det på PC. Det är verkligen bekant och jag tycker hamsterhjulet snurrar extremt väl. När jag spelat en halv dag känns det däremot som att det bara gått nån timme. Samtidigt har jag spelat samma spel i 17 år.

Diablo, i alla sina former, är ett besynnerligt men väldigt trevligt spel.