Recension

Saints Row IV (360)

Minns du Saints Row the Third? Det var det där spelet i Grand Theft Auto-klon-serien som bröt med sina föregångare och gick sin egen väg. I mina ögon lyckades det bli det absolut bästa öppna-värld-spelet i världshistorien.

Sist vi lämnade vår protagonist The Boss satt hen på posten som president för USA och det är också här hen befinner sig när Zinyak och hans armé av elaka aliens invarderar jorden och sätter betydelsefulla personer i en simulation, tänkt typ The Matrix, för att tortera dem. The Boss, som är allt annat än en helyllejänkare, är till exempel fast i en absurd simulation av 50-talet med bland annat en frukostpannkaksmakande hemmafru och en klämkäck gångstil som osar tidig Musse Pigg.

Precis som Marilyn Manson kunde göra Eurythmics halvbra poplåt till odödliga gothhymnen ”Sweet Dreams” kan Volition ta det här spelkonceptet och göra det magiskt.
Givetvis anar Bossen oråd och bryter sig fri för att vakna upp naken i en bädd av slem i en scifikapsel på ett rymdskepp. Hen hittas av vice president Keith David (ja, skådisen Keith David – ni vet han ”Ass to ass”-kilen i Requiem for a Dream). Av någon outgrundlig anledning ska de tillsammans störta simulationsvärlden inifrån och på så sätt besegra Zinyak. Eftersom presidenten och henoms vice vet att de är inuti i en dator kan de hacka olika systemen och på så sätt bryta mot fysikmotorns lagar.

…skitsamma, du är i en version av Steel Port där du har superkrafter – nu kör vi!

”Jaha, de snor från Crackdown och Infamous” tänker kanske du nu.
Ja, det gör de, men precis som Marilyn Manson kunde göra Eurythmics halvbra poplåt till odödliga gothhymnen ”Sweet Dreams” kan Volition ta det här spelkonceptet och göra det magiskt. Inte för att tidigare nämnda spel var dåliga, men det här är något helt annat.

Vana trogen är allt och alla i Steel Port upp över väggarna skruvade. Sidouppdragen känns bekanta men med superkrafter har reglerna förändrats helt. Försäkringssvindleri till exempel når helt absurda nivåer när en kan hoppa 300 meter och springa i 300 km/h. Bilracen är utbyta mot den mest superladdade formen av parcour jag sett och vi ska inte ens tala om tävlingsprogrammet Mind over Murder som är tillbaka; fånigare och roligare än någonsin.

SR4_sc9

Vidare får allsköns konkurrenter en knäpp på nosen med ”lånade” situationer – parodiska inslag som leker med bekanta spelklyschor. Bland annat har man sitt eget skepp där alla ens medarbetare står och hänger och går att prata med och förstås ”romantisera”

– Wanna fuck?
– Let’s do this!
*Käftsmäll följt av attacksex*

Utöver alla roliga inslag och skämt och parodier finns förstås en huvudstory som försöker sätta allt det här i någon slags kontext. Vi befriar karaktärer från tidigare i serien som alla också förstås sitter i sina små helveten och det är här det plötsligt uppdagas för mig att Saints Row IV inte bara är roligt i humorväg och i gameplay utan också lyckas vara riktigt vasst, medryckande och …intelligent! Karaktärernas berättelser och räddningsuppdrag är förstås skruvade men de är också hjärtskärande ärliga och spelar på teman jag kan känna igen mig i. Vi får uppleva parrelationsdraman, vi får spela genom traumatiska mardrömmar om ensamhet och att känna sig vilse i vuxenlivet och om rädslan att aldrig få sluta vänta på att livet ska börja på riktigt.

The Boss får givetvis också följa med sina kollegor på lojalitetsuppdrag. Här förändras spelläget som mest. Bland annat får jag spela genom Matt Millers sexualnoja i ett textbaserat äventyr á la PC på 80-talet.

Jag gillar det här. Jag gillar det enormt mycket.
I Saints Row IV finner jag också några av de mest välskrivna dialoger jag varit med om. Dialoger som aldrig försöker vara från en film (lystring David Cage!) utan förstår att de hör hemma i ett spel och talar med ett vokubulär och en kontext som tar det längre än vad jag trodde skulle gå.

…samtidigt som jag spöar ”buggade” karaktärsmodeller (vi är ju i en simulation) med en tentakeldildo till pumpande dubstep.

Det finns tyvärr skavanker också. En del av de många spellägena intresserar mig inte alls och är svåra att förstå. Flera gånger får jag starta om uppdrag för att jag inte fattar vad det är jag ska göra – att alla uppdragsvarianter är representerade minst en gång bland ”story missions” gör att jag också tvingas klara dem.

Vidare dras konsolvarianterna med en hel del tekniska bekymmer. Volitions motor är inte gjord för superkrafter. Var gång jag utnyttjar min förmåga att springa superfort eller sväva fram bland skyskraporna haltar skärmuppdateringen så pass att det kan vara svårt att styra (framförallt landa) dit man vill. Kan du ska du helst spela på en kraftfull PC, men samtidigt är det inte dessa bitar av spelet som utgör huvudrätten. Jag bryr mig inte särskilt över den förlorade precisionen.

Jag gillar det här. Jag gillar det enormt mycket. Det finns så mycket att göra och så mycket referenser och skämt och så skön spelbarhet och en sån underbar frihetskänsla och…

jag tror jag kan fortsätta meningen i evighet, men väljer att stanna här. Det här är ett av årets bästa spel.

 

Kommentarer

  1. Lance McCloud skriver:

    Jag kan inte annat än nicka instämmande i texten ovan. SR IV är nog det bästa superhjältespelet jag har spelat, och då försöker det inte ens vara ett superhjältespel, du har bara superkrafter. Få spel har fått mej att skratta såhär mycket, som när du spelar igenom en Metal Gear liknande sekvens där din karaktär ifrågasätter varför alla hemliga baser har ventilationstrummorna så lättligängliga, eller när “What is Love” börjar spelas under en flyktsekvens från Zinyaks moderskepp. (Epic, i ordets sanna bemärkelse) Sountracket är för övrigt välfyllt och har blandade genrer att välja på. Vem kunde ana att sandlådestads genren blev perfekt när man tog allt det där roliga som folk annars fick modda för att kunna göra, eller stötte på av misstag, och gjorde det till spelets gameplay? Tja, uppenbarligen visste Volition. Om någon annan håller på att utveckla ett liknande spel just nu så är det nog hög tid att stanna upp och titta igenom projektet och förmodligen börja om från grunden. 😉

    Förutom en del småsaker och viss upprepning är det jag tycker är lite tråkigt är att jag inte kan fortsätta med min karaktär från the Third eftersom rösten med rysk brytning har ersatts av en sämre med fransk brytning. Annars är dialogen rakt igenom fantastisk och jag nöjer mej alla dar i veckan med Troy Bakers manliga stämma. Sen är den kassa zombie rösten tillbaka, men det står nått namn istället där i listan. Men varför skulle någon vilja spela med sådant skräp? 😛

    (Kanske är lite mycket att ha med två sarkastiska pikar baserade på personlig partiskhet i en och samma kommentar?)

Skriv en kommentar