Gästkrönika

En naken spellunch

Mainstreampubliken bland spelare är en av de mest tacksamma målgrupperna att utveckla för.

Mest på grund av att vi har väldigt svårt att ifrågasätta vårat medium.

Vi skjuter, torterar och misshandlar utan att ens bry oss
Vi sväljer det mesta utan att ens reflektera över det. Rasism, sexism och andra tveksamma budskap. Det mesta försvinner ner utan att vi tänker på det. Särskilt våld. Vi spelare kritiserar nästintill aldrig våra egna handlingar i spel. Vi skjuter, torterar och misshandlar utan att ens bry oss. Våran blick är naiv och okritisk. Det är ju inte reflektion vi är här för. Vi vill ju bara ha kul och spela. Så vi tar emot det. Accepterar det. Bryr oss inte.

Och ve den som vågar kritisera våldet i spel. Då dyker vi in med näbbar och klor och hugger mot vem det än må vara. Det är bara spel! Det sätts i en kontext! Yttrandefrihet! Det behövs i historian! Spel är så mycket mer!  Har vi verkligen blivit så förblindade av våran kärlek till spel? Att vi till fullo börjar ifrågasätta någonting som egentligen är väldigt obehagligt?

kenolofssonFör några månader sedan kritiserade journalisten Ken Olofsson våldet i spelvärlden. Visserligen var hans uttalande helt idiotiskt. En oförståendes sätt att skylla ett samhällsproblem på en enkel syndabock. Trots det så hade han, i grunden, rätt. Våldet i TV-spel är ytterst problematiskt. Det är finns i en för stor mängd. Det glorifieras. Det används på helt fel sätt.

Det största problemet med det här är att vi spelare automatiskt kopplar kritik mot spelvåld till kritik mot spel som medium. Ifall någon ifrågasätter våldet i spel så ifrågasätter samma person med ens spel. Kanske beror det på att konservativa politiker och upprörda föräldrar för länge sedan fläckat spelvåldskritiken med sina livrädda ögon och plakat med texten: Stoppa mördarspelen!.

Men det är inte därför jag är här. Det är inte därför jag skriver den här texten.

Jag älskar spel. Det är ett helt fantastiskt medium, fullt med nästan oändliga möjligheter. Och det är just därför det är så sorgligt att se spel som är så omotiverat våldsamma, och spelare som bara sväljer det, helt utan eftertanke. Jag kritiserar inte spel som medium. Men jag kritiserar spel som mediums oansvariga användande av våld.

Och jag önskar att fler borde göra det.

Vi måste börja kritisera våldet i spel. Vi måste börja tänka efter innan vi sätter en headshot eller en kniv i en strupe. Vi måste tänka efter vad det egentligen är vi gör. Vi måste börja ifrågasätta det här. För det är problematiskt. Vi utför i grunden fruktansvärda handlingar utan att ens tänka efter. Jag menar inte att våld i spel är fel, att det inte får existera. Men i den mängd och på det sätt som det används nu som finns nu är det både skrämmande och problematiskt.

För det är trots allt vi spelare som har kraft att förändra.

Om vi alla bara tittar på gaffeln innan vi äter kan vi komma närmare ett svar på problemet med spelvåldet
Så låt inte kärleken förblinda dig. Inse vad det är du gör. Ifrågasätt våldet. Tänk efter vad det är du gör. Varför du gör det. För varför känner vi ingenting när vi skjuter ihjäl människor på en skärm? För att det inte är på riktigt? Det är fortfarande symbolism. Ingen skulle utföra tortyr mot barn i ett spel, bara för att “inte var på riktigt”. Det handlar om att symboliken blivit slö. Vi har slutat ifrågasätta. Vi accepterar. Sväljer det som finns på gaffeln utan att tänka. Kanske på grund av kärlek, men det gör inte det hela mindre problematiskt.

Öppna ögonen. Inse att det du gör kanske inte är helt rätt. Att din kärlek kanske gör dig blind. Att våld i spel faktiskt är ett problem och att vi alla, inte bara moraltanterna, borde kritisera. Gå inte in i försvarsställning nästa gång det hela nämns. Fundera över det istället.

Titta på gaffeln innan du äter, så kanske vi kommer närmare en lösning på problemet med spelvåldet.

Text av Alvar Johansson

explewd Alvar Johansson är ett växelvarmt pretto som sällan missar en chans att tycka till, oftast på Loading.se. När han spelar söker han sig till spel som är uttrycksfulla och starka på identitet, men har även en fäbless för att fastna framför AAA-rökare. Annars hittas han oftast sittandes med öronen begravda i hörlurarna tillsammans med något av dem 1001 album man måste höra innan man dör, eller långt ute i skogen på diverse irrfärder.

Kommentarer

  1. Jag sade häromdagen att jag tror att vi hade kommit fram till fler lösningar än idag om vi hade sagt “Det är bara ett spel”

    Jag tror dock att mycket att “bara ett spel” och lägga locket på-mentalitet kommer av att när spel diskuteras så låter det på spelkritikerna som att de vill lägga ner hela spelhobbyn. Den tonen hörs inte när det gäller våldsam film och böcker. Troligen för att de flesta läser böcker och/eller ser film. De spelar dock inte spel.

Skriv en kommentar