Många av er är nog bekanta med fenomenet speedruns. Games Done Quick har fått stor plats i media då detta spelkollektiv ränner igenom spel i en satans hastighet samtidigt som de samlar in pengar till välgörenhet. För mig är det i alla fall nytt för i år att vi har ett svenskt gäng som gör exakt samma sak, och faktum är att du kan börja titta på deras veckolånga spelmarathon i detta nu. European Speedster Assembly sänder live från Skövde hela veckan, arrangerat av föreningen Ludendi.

Speedruns sägs i allmänhet ha börjat öka i populäritet under det tidiga nittiotalet när ID Softwares klassiker Doom också kom med möjligheten att spela in sina spelrundor. Kort därefter öppnade de första hemsidorna dit spelare skickade in sina inspelningar där de klarade av olika utmaningar. Under en lång tid kallades detta för “demos” då filmklipp och streams inte var på tal. Filerna öppnades via själva spelklienten och visades sen upp, lite som ett självspelande piano.

Idag är det annorlunda. Youtube och Twitch svämmar över av folk som jagar sekunder i Mega Man 5 och subkulturen inom gaming har nästan blivit något helt eget. Om vi ställer speedruns och konventionell gaming mot varandra så ser vi tydliga skillnader.

BuggneckUpplevelsen i sig verkar inom speedrunning riktad mot dekonstruktion, repetition och tävling. Det går nästan att liknas vid att dissekera spel när speedrunners dammsuger spelvärlden efter buggar och kryphål för att vinna tid. Att med vilje mosa sig själv i en hiss för att se om det händer nått spännande är ett lite annat sätt att spela. Konventionell gaming tittar på manus, musik, karaktärer och så vidare. Speedrunning handlar bara om att nå i mål snabbast med vilka medel som helst.

Till en början ställde jag mig lite skeptisk till detta eftersom det för mig finns något nästan perverterat i sådan manisk effektivisering av något fint. Det vetenskapliga paradigmet har i flera hundra år bara letat efter sätt att göra saker bättre och bättre, ofta utan att bry sig om konsekvenserna. Framsteg, tidsbesparing, effektivisering. Det är en robotliknande aspekt som jag alltid ställer mig tveksam inför när det kommer till kulturella uttrycksformer.

Missförstå mig rätt nu. Speedrunners har förstås en väldig passion för spelmusik, story och allt annat sånt. De är vanliga gamers de med och jag tror inte någon av dem börjar leta speedrunbuggar på sin första genomspelning. Det tog mig bara ett andra varv av tänkande för att inse att spel är så unikt att det faktiskt tål att dekonstrueras så frenetiskt. Visst, film kan klippas om, musik kan få fantastiska remixversioner. Men spel är kopplat till sådant aktivt deltagande och lekfullhet att speedruns nästan blir ett naturligt nästa steg i spelets livscykel. Som spelare har du så mycket större del i vad som händer att det nästan känns givet att du vid en femte genomspelning ska börja testa nya saker och hitta nya sätt att utmana dig själv på.

[quote-right: Själva letandet efter buggar blir ett spel i sig] Jag tror det är här jag hittar den stora charmen med speedruns. Spel är interaktiva. Film och musik är oftast passiva. När premissen redan från början är att du ska manipulera och röra dig i en spelvärld så känns dekonstruktionen snarare naturlig. Själva letandet efter buggar blir ett spel i sig, och detta är bara ännu ett exempel på hur mångbottnat spel kan vara. Speedrunners kanske till och med är för spelkulturen vad Ferran Adria är för gastronomin eller Frank Gehry för arkitekturen när de spetsar till och vänder på syftet med spel ur allmänhetens perspektiv. Jag skulle i alla fall vilja påstå att det ingår i samma tradition.

lineDivider_1

Kika in hos European Speedster Assembly och bidra med lite donationer. De har två streams och kör dygnet runt i flera dagar till.