Bayonetta (Wii U)

Jag minns så väl när jag kom i kontakt med Bayonetta för första gången. Det var i slutet av 2009 och vid den tiden hängde jag en hel del på loading.se. När jag där fick upp ögonen för ett kommande spel med en awesome häxa i huvudrollen blev jag aningens pepp. Det verkade vara ett hur ballt spel som helst. Sen när väl demon släpptes laddade jag ner den direkt till min Xbox 360. Oj, vad besviken jag blev. Jag fattade ingenting av vad som hände på skärmen. Det var en salig röra av saker som hände och jag hängde inte med för fem öre. Det tog typ en minut sen var jag död. Jag startade aldrig mer upp demot igen och Bayonetta försvann ur mitt huvud och jag ägnade inte den coola häxan en tanke. Ända tills för två år sedan, då det utannonserades att uppföljaren skulle komma, exklusivt till Nintendos nya maskin Wii U.

Nu, ytterligare två år senare, har jag återigen tagit upp kontakten med Bayonetta. Den här gången var det mer tillfredsställande. Den här gången förstod jag henne, och insåg vad hon förväntade sig av mig. Den här gången blev jag förälskade i henne. Bayonetta är ett av de häftigaste spelen jag har spelet. Någonsin! Jag vet inte om det beror på att jag har mognat som spelare eller helt enkelt har blivit bättre. För fyra år sedan fattade jag noll, men nu har jag full koll på vad som skall göras och jag lyckas med det.

För er som missade detta spel när det begav sig så är det ett tredjepersons actionspel där du kontrollerar en av tidernas coolaste spelkaraktärer. Du dräper änglar och demoner till höger och vänster med hjälp av dina fyra(!) pistoler, två i händerna och två på fötterna, i de mest vansinniga actionmoment jag upplevt. Bayonetta har ett gameplay som är avancerat men ändå lätt att komma in i. Tillfredställelsen över att ha satt en snygg combo rakt i en boss ansikte och se den falla till marken är helt underbar. Apropå bossar, så känns det ibland som att spelet enbart består av episka bossfighter. Kan det bli bättre än så? Jag tror inte det!

Enligt mig slår Bayonetta alla andra liknande spel. Jag tänker då främst på Devil May Cry-serien och i synnerhet då det senaste, rebooten DMC. Det spelet hade jag extremt roligt tillsammans med, men jämfört med Bayonetta står det sig slätt. Ärligt talat kan jag inte komma ihåg något actionspel som jag har haft lika roligt med. Vilket i sig är underligt, då jag egentligen inte uppskattar spel av denna sort.

För Bayonetta är nämligen ganska så utmanande. Då jag själv är en rätt så medioker spelare brukar jag fort tröttna på att kämpa med ”svåra spel”, men när det kommer till Bayonetta ger jag aldrig upp. Jag har lärt mig att det närmaste en kan komma känslan av att ha sex, när det handlar om TVspel, är att lyckas besegra en boss med noll kvar i hälsa. När du blickar upp mot ett vidunder och vet att en träff till gör så att du faller ihop död och du lyckas undvika slag efter slag för att sen själv sätta i nådastöten. Den känslan är helt jävla fantastisk! Där och då vet jag att jag har tryckt precis på rätt knappar, i precis rätt sekund. Där i ligger storheten i Bayonetta. För det är inte ett orättvist spel alls. Dör du så gör du det enbart på grund av att du själv har slarvat. Du kan inte klaga på dålig spelkontroll utan du har bara dig själv att skylla. Det är nog därför jag finner mig själv med att köra om samma fight om och om igen, tills jag lyckas.

För mig har Bayonetta  övertagit actiontronen i spelvärlden, hon är en drottning som jag är villig att dö för, flera gånger om. Bayonetta. Jag älskar dig!