Destiny utgör en ovanlig oxymoron inom spelsfären. Alla, kritiker och gamers överlag, tycker det är dåligt men kan ändå inte sluta spela. Faktum är att spelet dessutom ställer ett av mina personliga ställningstaganden på huvudet.
I våras var jag mer än lovligt förbannad på att folk inte kunde sluta prata om spel som ett flöde av tekniska processer och effekter. Att älta grafiska specifikationer och kontroll i fyra sidor är som att bedöma en vacker solnedgång med en ljusmätare. Sitt där då som en flottig, källarboende Dr. Manhattan och dissekera en kulturell upplevelse efter vetenskapliga termer då om du vill. För mig är berättelsen och upplevelsen något jag tänker premiera aggressivt resten av året.
Där skiter det sig för Destiny på en gång. På ytan är storyn kanske det lökigaste och enformigaste jag vart med om sedan Sierras Gunman Chronicles för 14 år sedan. Åk nånstans, tryck på en grej, lyssna på Peter Dinklage usla drönande leverans och skjut ihjäl tre vågor av fiender. Herregud så uselt.
Men så tittar jag på grafiken. Destiny har som jag tidigare sagt de absolut vackraste horisonterna och himmelsmotiven jag sett. Bungie har lyckats tillföra en känsla av enormitet till förhållandevis små banor på ett sätt sällan skådat. Dessutom är ljussättningen sådär kall och murrig på samma gång utan att ha den här billiga orangeblåa Michael Bay-känslan över sig. Sist men inte minst så är karaktärsmodellerna det mest välproducerade sedan Mass Effect och ger mig ännu större Barbie-effekt när jag får testa olika rustningsdelar och shaders på min Titan. (Ni vet väl att min GTA-upplevelse består till ca 40% av att byta kläder och stylea karaktärerna?)
Och så tänker jag på kontrollen. Hur otroligt väl Destiny svarar på DualShock 4:an och översätter det till riktigt härliga actionsekvenser, hur uselt regisserade de än må vara. Och hur menyerna känns, hur fantastiskt spelet låter i både effekter och musik samtidigt som jag kan spela med nästan alla mina vänner på PSN.
F8PF-5PNH-JFE8
Destiny hånar mitt engagemang för storytelling när det är så satans attraktivt av helt fel anledningar. Det gör mig förbannad. Och när jag sitter och skriver den här jävla recensionen som jag lovat Anders så känns det som att PS4:an stirrar mig i nacken och kräver att jag spelar. Så att jag inte spelar just nu gör mig också förbannad. Så nu tänker jag rage-äta min middag och sen spela skiten ur det där fantastiska jävla skitspelet. Fan!
Tack för din text. Verkligen.
När det kommer till Destiny är jag väldigt kluven.
Den första barriären för mig är att spelet är ett FPS.
Jag fick verkligen anstränga mig för att göra skada i både Gears of War-serien och Uncharted-serien.
Då jag är old-school så faller det sig inte naturligt att precisionsskjuta någonting med en handkontroll.
Alla säger att det bara handlar om att öva och vänja sig.
Jag har även spelat Borderlands 2 på PS3 och haft rätt roligt.
Faktum är att jag försökte spela Halo-serien också, men det gick verkligen inte.
Halo-serien, Half-life-serien och GTA-serien – dessa episka spelserieer kan jag inte för mitt liv spela eller uppskatta. Okej,jag gav aldrig GTA en chans, men det är för att hela spelkonceptet för mig är så fruktansvärt ointressant att jag hellre spelar SIMS-serien (något jag tycker är snäppet bättre, men ungefär lika meningslöst att lägga min tid på).
Kanske har jag svårt att uppskatta spel som imiterar verkligheten för mycket.
Det kan också vara så att bilar är en stor del av GTA-spelen och att jag generellt tycker bilspel är väldigt tråkigt.
Jag älskar MGS-serien, men av någon anledning stör inte öppen spelvärld och att kapa fordon mig alls.
Kanske är det för att spelvärlden som sådan, visserligen är realistisk, men på rätt sida om fantasins ramar. =)
Destiny tilltalade mig verkligen inledningsvis, men då FPS och Halo inte är riktigt min grej (på konsol) utöver att story och längd på äventyret inte riktigt fyller någon funktion har jag svårt att motivera ett köp i nuläget.
Fast vem vet? Många spel blir ju fantastiska när man har någon att spela med (innehåll är inte allt)… =)
Lika stort tack till dig för att du läser. 🙂
Jag kan känna igen dina besvär med precisionsarbete med konsol. Som van FPS-spelare sedan 90-talet har jag bara drygt 5 år av erfarenhet med handkontroll. Förr tyckte jag det var en skymf och att FPS inte fick spelas så. Nu börjar jag kunna göra precisionsartade saker. Men det är en lång väg att gå. Min erfarenhet samt kärlek till att skjuta så in i helvete i förstaperson gjorde att jag stuck with it och är nu hygglig med en Dualshock 4 i näven när det gäller BF, Cod och Destiny 🙂
Jag har alltid hävdat att handling slår grafik och gameplay alla dagar i veckan. Gör det fortfarande. Ändå har jag så otroligt svårt att släppa Destiny. Fattar inte! Häromdagen fick jag (äntligen) fixat igång min trasiga laptop så jag äntligen kunde fortsätta på min episka resa genom Witcher 2 och diverse kickstartade early access-rpgs(Pillars of Eternity yo!). Otroligt, eller hur? Ändå, när jag sitter där och svingar svärd med Geralt of Rivia så dras ändå blicken mot min ps3:a. Som ett jävla väsen kallar Destiny på mig.
”Du är ju inte ens level 20 än. Det är då det BÖRJAR!”
”Typ ALLA spelar detta. Häng på nu, för en gångs skull!”
Så nu har jag suttit i två timmar igen. Kört patrull-uppdrag på Venus. Helt obegripligt när storyn är lika djup som Young Hercules.
Hoppas vid Gud att den där fan-teorin stämmer. Tror dock inte Bungie har the balls att gå den vägen. Lite för riskabelt kanske. Jag vet inte.
Nä, nu ska jag iväg och skjuta vandals och dregs med min pistol. Seriöst, hur jävla kraftfulla är inte pistolerna?! Bungie kan sin skit!
finns så många brister, men så mycket potential.