Recension

Bioshock Infinite: Burial at Sea Ep. 2

När Burial at Sea först utannonserades var det svårt att inte trilla ur stolen av ren upphetsning. Det utlovades ett DLC som var mer storytungt, mindre actionbetonat och tog oss tillbaka till ett Rapture innan kollapsen. Vilket är typ allt vi (och med vi menar jag jag) någonsin velat. Därför fanns det i princip ingen gräns för hur besviken jag blev av den första episoden.

Episode One levererade ingenting av det som hade utlovats och blev en representation för allt jag hade ogillat i Bioshock Infinite. Det fick mig till och med att börja ifrågasätta huvudspelets kvalitet. Efter att ha spelat genom episoden började jag undra om de höga betygen på Bioshock: Infinite hade berott på någon slags masspsykos.

elizabeth 1Episode Two fixar inte allt som är fel. Det är fortfarande lite väl många generiska fiender att ta sig genom/förbi. Storyn är fortfarande lite slarvig med kontinuiteten (vilket, ja, kan förklaras med ”constants and variables”, men kom igen, var inte så lata!).

Men. Helvete vad mycket Episode Two gör rätt. Det är mindre actionbetonat än tidigare delar, mer och bättre story än i första episoden och en jävla massa fanservice. Sättet man knyter ihop första Bioshock med Infinite är ofta ganska briljant (förutom när man, som sagt, slarvar med kontinuiteten) och det är inte sällan man sitter och fånler framför tvn. Den här kopplingen var så klart inte tilltänkt när man gjorde första spelet, men det är förbannat snygg retconning.

Det jag gör känns motiverat, vilket det i princip aldrig gjorde i Episode One
Episode Two är som sagt mindre actionbetonad. Istället ligger fokus på att smyga runt, knocka fiender bakifrån och skapa diversioner. Till en början är det lite ovant, men när man väl kommer in i det känns det förvånansvärt naturligt. Det känns framförallt mer vettigt ur storysynpunkt att smyga sig fram än mörda folk på löpande band. Och hade väl egentligen gjort det i tidigare delar också. Mer vettigt ur storysynpunkt känns också det man gör i spelet. Det är mindre utfyllnad och jakt på meningslösa nycklar för att ta sig vidare. När jag gör saker känns det motiverat, vilket det i princip aldrig gjorde i Episode One.

Spelet utspelar sig på ett mer begränsat område än tidigare delar, med en stor del av spelet upplagt runt en slags hub man återvänder till vid jämna tillfällen. Detta gör att det inte, i alla fall under den delen av spelet, blir samma irriterande känsla av att aldrig våga lämna ett område innan man undersökt precis varenda liten vrå.

Episode Two har fått mig att känna mig uppspelt igen
Det, ihop med att jag faktiskt tillät mig att skita i vissa saker, gjorde upplevelsen betydligt mer behaglig.

Episode Two är vad jag hoppades att Episode One skulle vara och tar ett steg i den riktning som jag hoppas att eventuella framtida spel i serien kommer röra sig åt. Mindre direkt action och mindre meningslös utfyllnad. Där Episode One dödade allt mitt sug för serien (och, ärligt talat, under en kort period suget för spel över lag) har Episode Two fått mig att känna mig lite uppspelt igen. Ett nytt Bioshock? Ja, kanske det, kanske. Jag är lite pepp.

Kommentarer

  1. Bokbindar Anton skriver:

    Så om man bara precis orkade sig igenom Infinite så kan det här faktiskt vara något för mig? Jag tröttnade som sagt ganska snabbt på att mörda hela befolkningen i Columbia och det var väl egentligen bara Elizabeth jag brydde mig om av alla karaktärer i det spelet och henne tappade man ju tyvärr bort väldigt ofta.

    Av det jag läser så verkar ju den här delen (Har inte spelat del 1 än) vara som skapt för mig.

    • Linus Svensson skriver:

      Det är betydligt bättre är Infinite på de punkter du nämner. Samtidigt är det samma mekanik i grunden och fortfarande lite många dussinfiender. Men om du ändå orkade dig igenom hela Infinite så kommer du troligtvis bli positivt överraskad av den här delen. Läs dig till vad som hände i Episode 1 och köp sedan Episod 2 direkt!

Skriv en kommentar