Hösten för med sig mycket ångest och missär, men det finns också en del ljusglimtar. Att hockeysäsongen drar igång är definitivt en av dem. Att alltid ha något att se fram emot, glädjas eller svära över är viktigt för mig, och jag följer mitt Brynäs IF i medgång och motgång. Dessutom kommer det ju också alltid ett nytt NHL-spel under tidiga hösten. Alltid. Jag kan inte föreställa mig en värld där EA Sports hoppar över ett år – inte för att jag inte skulle klara mig, men det skulle bryta en mångårig lukrativ trend. Men fjolårets bidrag hoppade däremot över den nya generationen. Medan FIFA 14 fick en skinande ny förpackning och spelmotor på Playstation 4 och Xbox One så släpptes NHL 14 bara på ”de gamla” formaten och innehåll så mycket nyheter som serien brukar de senaste åren – nämligen väldigt få.

Nu är det annorlunda. NHL 15 är seriens första skär in på den nya generationen och det är det ”nyaste” spelet på väldigt länge. Och med det har jag hunnit bygga upp en hel del förväntningar. Jag har saknat ett hockeyspel att riktigt sjunka in och försvinna i. Ett NHL-spel där jag tidigt väljer ett lag att kontrollera, och sedan följer det laget säsong efter säsong, i medgång och motgång. En trend som utvecklats under de senaste åren är att recensions-exemplar skickas ut senare än vanligt. Inte sällan så får jag som recensent spelet samma dag som det släpps, om inte någon dag senare än så. Och nästan alltid finns det ett samband med spelets kvalité. Om så var fallet med NHL 15 låter jag vara osagt, men jag fick spelet mycket senare än vad jag trodde. Och spelet är långt från felfritt.

Fullständigt kaos. Som vanligt i försvaret, med andra ord.

Med nyheter kommer en hel del barnsjukdomar, det fattar jag. Och jag kan ha överseende med att min målvakt ger sig ut på vansinnesupptåg som allt som oftast ger motståndarna öppet mål några sekunder senare. Eller att mina medspelare inte kan positionera sig på ett vettigt sätt i numerärt överläge, utan ofta grötar ihop sig kring sargen och med det på ett väldigt effektivt sätt tar bort den fördel jag precis införskaffat mig. Eller det faktum att man plockat bort och uteslutit flera delar som många av seriens fans idag upplever som självklara, för att fokusera på ”det väsentliga”. Classy, verkligen. Jag kan till och med ha överseende med de nya kommentatorerna, trots att de sällan hänger med tempomässigt eller återger det som faktiskt händer i matchen på ett bra sätt.

De stående problem jag haft med seriens senaste delar följer tyvärr också med, trots att så mycket ska vara så nytt så är det gamla väldigt framträdande. AI-motståndarens vilja att konstant låsa spelet vid sargen presenterades för några år sedan och finns fortfarande med. Varför det finns med är dock svårt att svara på, då det endast tillför frustration och irritation till spelupplevelsen. Och dessa förbannade stolp och ribbskott är ett kapitel för sig. Varför är kvoten på när min spelare ska träffa ribban eller stolpen så otroligt mycket större än vad den behöver vara? Och vad tillför det, egentligen?

Spelets ”regissör” kan när som helst kan bestämma sig för att förändra matchbilden, oavsett min påverkan
Kärnan till spelets främsta problem, mer nu än någonsin tidigare, är att jag upplever att spelet ofta spelar mig, snarare än att jag spelar spelet. Det är alldeles för ofta jag känner mig totalt maktlös, där jag upplever att jag gör allt i min makt för att förhindra något, men misslyckas – just för att min makt är så betydande liten. Ilskan ligger därav väldigt nära och tätt inpå. Jämt. Konstant. De gånger jag lyckas med det jag tänkt göra är det svårt att känna glädje, eftersom jag vet att spelets ”regissör” när som helst kan bestämma sig för att förändra matchbilden, oavsett min påverkan. Och när hela spelupplevelsen förknippas med en kombination av ilska och hopplöshet är det svårt att längta efter att spela mer.

NHL-serien ska egentligen inte spelas mot AI:n över huvud taget. Man ska spela mot mänskligt motstånd, det är där spelet kommer till sin rätt. Och ja, upplevelsen blir en annan, en bättre, när du spelar mot dina vänner istället. Men stolpskotten, kommentatorerna, målvaktsutspelen och medspelarnas ovilja att visa sig återstår även då. NHL-seriens, och det här gäller nog alla lagsportspel, främsta utmaning är att du ska styra ett lag genom att kontrollera en spelare åt gången. Tidigare har man lyckats relativt bra med uppgiften, men när allt nu ställs på sin kant och så mycket ska vara nytt och flödande luckras sprickorna från det gamla systemet upp. Det är inget fatalt misslyckande, nog upplever jag fortfarande roliga matcher både online och i min soffa fortfarande. Men spelets existensberättigande kan ifrågasättas på en helt ny nivå, inte minst då jag fortfarande tycker det är roligare att utmana vännerna i ”3 on 3 NHL Arcade”.

Ett skepp från EA Sports kommer lastat med fler nyheter än på flera år. Men efter timmar och åter timmar kantat av irritation och 48 stolpskott senare är jag fortfarande inte imponerad. Bättre lycka nästa år, EA Sports.