Om du känner mig som spelare är du redan väl förtrogen med att det finns vissa genrer jag helst inte tar i ens med tång. En av dem är verklighetsbaserade sportspel som Fifa och NHL. Varför försöka återskapa den verkliga världen med dess begränsningar när spelskapare kan skapa precis vad de vill. Bara fantasin sätter gränser. Mitt motstånd till eftersträvandet av verkligheten leder till nästa, nära besläktade, genre jag inte är särskilt förtjust i – bilspel. Eller rättare sagt de som ibland kallas för simulatorer. Spelen där utvecklarna skryter om hur noggrant man studerat hur fjädringen i en Porsche 911 eller sömmarna i lädersätena på en BMW M3. För mig hade det varit oändligt mycket mer lockande om bilarna i spelen hade 18 sexkantiga hjul och en falukorvsring till ratt.

Men trots mitt motstånd till spel som vill efterlikna verkligheten har jag de senaste två veckorna spelat mer realistiska bilspel än någonsin tidigare i mitt liv. Jag har dessutom haft så kul att jag inte velat sluta spela. Varför denna plötsliga helomvändning, frågar du dig. Svaret är tudelat: rollspel och det sociala aspekter.

forza-horizon-2Forza Horizon 2 och Driveclub är två väldigt olika spel, även om båda är “realistiska” racingspel. Det förstnämnda andas livsstil, bekymmerslösa 20-någontingåringar och har en amerikansk dudebo-aura som genomsyrar hela spelet trots att det utspelar sig i Europa. Driveclub är dess raka motsats. Här finns ingen öppen värld glida runt och slösa tid i. Istället får du navigera genom menyer för att snabbt och effektivt hitta vad spelet har tänkt att du ska göra härnäst. Om Forza Horizon 2 är avslappnat amerikanskt känns Driveclub effektivt och tyskt. Lite som om Xbox Ones respektive Playstation 4:s designfilosofi kristalliserats ut i varsitt spel.

[quote-center:Tänk er själva känslan av att få läsa “Petter Hegevall beat you” tre varv i rad. Inte så kul, eller hur?]Men inget av det här hade intresserat mig det minsta om det inte vore för de sociala aspeketerna av båda spelen. Både Forza Horizon 2 och Driveclub har det sociala som “sin grej”. Du uppmuntras ständigt att gå med i en klubb för att kunna tävla med dina kompisar mot andra. Greppet i sig känns inte direkt revolutionerande, men utförandet är så jäkla bra. I båda spelen får du direkt och jämt och ständigt veta precis hur du står dig gent emot de andra spelarna på din vänlista. Kör jag sönder en skylt i Forza Horizon 2 får jag direkt veta att Ludde minsann kört sönder tre fler än mig. I Driveclub får jag ständigt små miniuppdrag under loppets gång där jag uppmanas ta en kurva bättre eller hålla en högre snittfart än någon av mina vänner eller ovänner. Jag känner mig nödgad att ständigt spela “bara en gång till” för att inte ligga efter. Tänk er själva känslan av att få läsa “Petter Hegevall beat you” tre varv i rad. Inte så kul, eller hur?

Den andra anledningen till varför jag börjat svänga i min åsikt om racingspelen är rollspelsaspekten. I båda spelen tjänar jag ständigt små doser erfarenhetspoäng. Det är inte bara efter ett lopp jag får poäng baserat på hur jag placerar mig, utan det kan vara för en bra sväng eller ett snyggt hopp. Det uppmuntrar mig som på sin höjd medelmåttig bilförare att fortsätta, eftersom det lätt känns hopplöst när jag sällan vinner och därför i traditionella racingspel inte kan håva in de höga poängen. Dessa delmål, erfarenhetspoäng och andra rollspelsinslag gör att den där dopaminkicken kommer med tätare intervaller och får mig att vilja spela igen och igen och igen.

Jag har länge trott att racinggenren stått och stampat. Att utvecklarna bara brytt sig om att göra snyggare bilar med rundare hjul och mer exakta replikor Nürburgring, Därför blir jag så glad när jag ser att man från fler än ett håll försökt blåsa nytt liv i genren och locka nya spelare. I december släpper Ubisoft sitt The Crew som under parollen “Never drive alone” också det utlovar ett fokus på social aspekter. Från att vara totalt ointresserad av den här sortens spel är jag nu faktiskt sugen på att se vad det innebär, och jag är glad över att kunna lägga ytterligare en genre till listan av sådant jag gillar.