Två personer på Riket är aldrig i festens centrum, trivs inte när volymen skruvas upp och viker inte för grupptryck. Självfallet förstår de inte heller grejen med musikspel, men de vill ändå prata om hur det är att INTE ha en slumrande rockstjärna inom sig.

Anna och Tommy reflekterar här varför de är som de är, huruvida de någonsin kommer ge Rockband eller Guitar Hero ett försök och hur musikspelen skulle kunna bli mer attraktiva för just dem. En diskussion som rymmer såväl gillestuga-punk som plastbanjos.

Anna: Tommy, musikspelen trampar än en gång fram och skördar förfester och jag tror jag med säkerhet kan konstatera att du och jag är de minst bevandrade på Riket inom den spelgenren. Inte på grund av att tillfälle inte funnits, men för att vi bägge inte är förfest och gruppaktivitets-människor.
Stämmer mitt påstående?

Tommy: Ja, jag vet inte om du ställer dig under den titeln, men jag beskriver ju mig själv som introvert och undviker därför aktivt sammanhangen där det verkar musikspelas. Jag har sett plastgitarrer i hörn och bakom tv-bänkar, men aldrig ens hållit i en.

Anna: Samma för mig, har in i det längsta undvikit det. Med plastgitarrer kommer ofta bröl och skrål, och jag anti bröl och skrål. Jag dricker inte alkohol överhuvudtaget, och jag vet att du är en måttlighetsdrickare som aldrig blir full, tror du det spelar in i varför vi är så blyga för musikspel? Är det som med karaoke (som jag aldrig i helvete skulle ta mig an), att man helst ska ha ett par innanför västen innan man vågar gå upp på scen och grabba tag i mikrofonen?

Tommy: Karaoke kräver nog onykterhet i större utsträckning, för egentligen är Guitar Hero och Rockband inte så annorlunda än att spela vilket spel som helst – fast med annorlunda kontroll. Såvida man inte spelar som Ludde, fullkomligt hängiven rockstjärnefantasin. Jag hade kunna spela Guitar Hero nykter, men aldrig en chans att jag kör karaoke. Problemet är att jag helst hade spelat Guitar Hero ensam, nykter, sittande. Och det är ju “fel” sätt att spela på.

Anna: Där sa du något, jag känner precis samma, att det är inte spelen i sig som inte tilltalar mig, men däremot inte den sociala pressen. Tråkigt nog så blir jag bara sämre och sämre att spela inför andra ju äldre jag blir.

Tommy: Ska inflikas här att jag satt ju faktiskt och spelade mycket DJ Hero när det kom, eftersom jag var Rikets hiphopkille. Och det var ju kul, men då satt jag också själv.

Anna: Sen har spelen funnits så länge nu att man ju halkat hopplöst efter, vilket gör tröskeln ändå högre att komma över. Skulle du fixa att sätta dig bakom trummorna när Anders och Tobbe drar ut med bandet t.ex.?

Tommy: Det beror ju på kontexten. Sätter jag mig bakom trummorna i ett rum med 12 svettiga förfestare med tre glas i magen? Eller är det bara jag, Anders, och Tobbe?

Anna: Så säg att kontexten är du, jag, Tobbe och Anders minus 12 svettiga och småfulla förfestare. Hade du och jag haft roligt?

Tommy: Om Anders och Tobbe är lulliga står de nog ut. Annars, tveksamt. Tror du vi blir gnälliga?

Anna: Risk finns!

Tommy: Så du känner att det inte bara är nykterheten som hindrar, utan även en rädsla för att inte kunna hänga med? Bryr man sig om vem som vinner? Och skulle din nykterhet vara till din finmotoriska fördel? Det här är frågor som du och jag inte kan svara på.

Anna: Förvisso borde min konstanta spiknykterhet helt klart ge mig en pytteliten fördel, men egentligen är det ju jag, och inte spelen som bär skulden för att jag inte fixar att delta. Det enda raka vore egentligen att bara slänga mig in i skiten, men för det skulle det nog behövas något som sänkte mina hämningar, och som jag nämnde innan är alkohol och dylikt ett stort no-no i mitt liv.

Tommy: Frågan är om man kan ha roligt med musikspel nykter. Är det någonsin någon som provat? Finns det bilder av garanterat nyktra människor som ler med en plastgitarr i händerna? Eller behöver man diverse substanser för att döva smärtan i fingrarna och tycka färgerna är fina? Jag tror det i grund och botten handlar om huruvida det finns ett tävlingselement eller om det bara är “på skoj”. Jag föredrar att det bara är “på skoj”.

Anna: Jag håller med, jag vill fasen också ha ‘på skoj’. Inte tävling, inte på allvar. Jag vill ha miljöer i gillestugor, flick/pojkrum och källare där man övar med bandet och morsan sticker in huvudet med jämna mellanrum och antingen klagar på oväsendet eller frågar om man vill ha fika. DET hade varit en passande miljö för mig och mitt band. Varför måste man starta i en klubb och arbeta sig upp till en arena? Allt gitarrplinkande börjar väl inte där? Jag vill vara He-man Hunters och dra ner dig, Anders och Tobbe i källaren, spelas det punk så kanske du och jag kommer undan med att ligga tio år efter, haha!

Shots fired! Både mot musikspelens orealistiska story samt mot hela musikgenren punk!
Tommy: Oj! Shots fired, både mot musikspelens orealistiska story samt mot hela musikgenren punk! Men visst är det lite märkligt att det inte finns ett karriärläge där man börjar som ett gäng fjunläppade 15-åringar som spelar skränig punk i mammas garage, där det sitter en beundrarskara i en soffa och tindrar med ögonen? Fast nu sitter vi ju här och pratar om vad som finns och inte finns, när vi aldrig faktiskt spelat!

Samtidigt undrar jag om inte musikutbudet är mitt största hinder för att kunna gilla det. Antar att det inte är mycket hiphop. Aerosmith och Metallica släppte ju alldeles egna spel när det begav sig, finns det ett band eller en musiker vars spel skulle få dig att äntligen plocka upp en plastbit och lira själv där hemma?

Anna: Så här tänker jag: Skulle all världens musik vara en buffé så kan vi ju konstatera att musikspelen än så länge bara valt att utforska dippsåserna. Jag förstår att det ska finnas rock i Rockband och gitarrer i Guitar Hero, men det finns fortfarande så mycket rolig musik att välja på.

Och för att dra det ännu längre, med andra musikgenres kommer också nya världar och tidsepoker. Kan vi inte få jamma i en studio under motown-eran i Detroit på sextiotalet? Eller vara åttiotalssynthare omgivna av neon-palmer? Storbandsjazz. man behöver hela släkten plus grannarna för att få ihop bandet!

Du frågade vad som skulle kunna sporra mig att plocka upp ett plastinstrument, och mitt svar blir att när plastbanjon kommer så lämna plats för mig ute på verandan och håll hårt i din plasttvättbräda, för nu vill jag vara med!
Vad svarar du själv på din egen fråga? Är det en hip hop-epok du längtar mest efter?

Tommy: Det är därför jag tycker det är synd att DJ Hero aldrig slog igenom på samma sätt, kanske för att man inte spelar tillsammans. Kanske för att det var remixar och sånt skrämmer Svensson. Jag känner lite att DJ Hero var min inkörsport till den typen av musikspel, även om det aldrig anslöt mig till Guitar Hero specifikt. Men helt ärligt tror jag du är något på spåret där med banjo, för när vi jag tänker efter känns det som att bluegrass skulle vara perfekt genre att göra ett sånt spel på. Steve Martin kan skänka dem sin star power. Sen att kidsen inte är så förtjust i varken bluegrass eller Steve Martin är väl kanske ett problem, men om vi bara ser till vad som skulle ena dig och mig i att plocka upp ett musikspel så hade det varit perfekta komponenter!

Anna: En vacker dag, Tommy! Då duellerar vi ikapp på plastgitarr och plastbanjo på verandan, fast den gången får du ta banjon. Tack för att du ville prata musikspel med mig din gamla vattenskalle!

Nu får de på Riket som faktiskt fattat grejen ta över rapporteringen igen. Tack för oss!