Jag ser det inte som att sifferbetyg berör spelet i sig. Jag ser det som att sifferbetyget representerar din upplevelse med spelet – inte spelet i sig. När man ser det på så vis är det lättare att förstå subjektiviteten. Och spelrecensioner med sina sifferbetyg är subjektiva, det är de flesta (men inte alla) överens om. Men jag skulle vilja påstå att de till och med är långt mer subjektiva än vi själva tror, på ett sätt som gör att det ibland känns näst intill slumpartat. Jag är även av den åsikten att inget spel recenseras i ett vakuum. Vår åsikt påverkas av förväntningar formade av till exempel föregångare i spelserien, hype, reklam, pressmeddelanden, och andras åsikter om det. Att gå in i ett spel utan att ha hört något eller sett något om det påverkar också hur vi kommer uppleva det. Det här är yttre faktorer som känns naturliga, men jag tror det går att sträcka ännu längre.

Jag skulle vilja säga att spelarens sinnestillstånd spelar relativt stor roll för hur spelupplevelsen kommer uppfattas. Är spelaren trött? Irriterad? Hungrig? Ledsen? Obekväm? Det här är små saker på mikronivå som kommer påverka hur spelupplevelsen formas. Saker som spelet inte kan påverka eller ens förutse. Sedan har vi det större perspektivet, där spelarens tillvaro och livssituation påverkar spelupplevelsen på makronivå. Här har vi enligt mig en faktor som kanske är nästan lika avgörande för spelarens åsikt som kvaliteten på spelet. I vilken kontext, vilken fas av spelarens liv upplevs spelet?

[quote-right:I dag är Yoshi’s Island ett av mina favoritspel någonsin, och jag spelar det fortfarande regelbundet]När jag gick i femte klass genomgick jag min kanske första kris någonsin. Min enda skolvän under första- till femteklass höll på att glida ifrån mig, både i skolan och allra mest privat. Men sommaren 1996 umgicks vi för en gång skull, och såg Yoshi’s Island på Videohallens SNES-hylla i Bollnäs. Vi hyrde det, tog hem det till honom, och i närmare två veckor hyrde vi om det gång på gång medan vi spelade det varje dag. Vi hade kunnat köpa spelet för alla pengar vi spenderade på att hyra det. I dag är Yoshi’s Island ett av mina favoritspel någonsin, och jag spelar det fortfarande regelbundet. Men även om jag tycker spelets visuella design är den bästa och mest fulländade någonsin, och jag fortfarande kommer försvara min kärlek till det, så inser jag när jag spelar det idag hur färgad min åsikt om det är av min livssituation där och då.

Din vardag, din livssituation, din nuvarande tillvaro, det kommer alltid påverka din upplevelse med ett spel, och därmed din åsikt om spelet. Och det behöver inte vara så att negativa aspekter i ditt liv påverkar din spelupplevelse negativt. Tvärtom, spelet kan bli något som räddar dig undan kaoset i din vardag just där och då, vilket kan färga din spelupplevelse positivt. Så vad är poängen med det här? Ska spelrecensenter dokumentera och redogöra för allt från sina livssituationer till sina sittpositioner? Nej, det här är bara en tanke som jag tycker är intressant. Kanske skulle min åsikt om Yoshi’s Island ha varit helt annorlunda om jag spelade det ensam två år senare. Vilka är dina favoritspel, och hur såg ditt liv ut när du spelade dem?