När både Bayonetta och Bayonetta 2 står inför att recenseras spelvärlden över, kan vi förvänta oss texter där sexualisering och objektifiering kritiseras. Vi kan även förvänta oss långa arga kommentarsfält som beskyller skribenten för att ha en politisk agenda som grumlar omdömet och gör det till en usel recension. Det har redan börjat. Jag tänker inte säga så mycket om det, annat än att båda sidorna ibland känns lite oinformerade och bara repeterar trötta talking points som vi hört i några år nu. En recension av en titel som Bayonetta kommer exempelvis med stor sannolikhet innehålla ordet objektifiering, och menar att sexualisering av kvinnor är detsamma som objektifiering av kvinnor. Själv drar jag mig för att kalla Bayonetta för ett sexobjekt, och ser henne mer som ett sexsubjekt. Ett subjekt agerar, ett objekt blir agerat på. Jag skulle säga att Bayonetta som karaktär har massvis av agens.

Sen har vi den andra sidan. Den som verkligen fått Mountain Dew på sin kvarn i och med ”sexskandalen” där man plötsligt började bry sig om journalisters relationer till spelutvecklare. Gamergate, som man så fantasifullt kallade det. Det blev så stort att helt ovetande personer märkte av det. Personer som sedan droppade kommentarer som den här:

“I formerly thought that games were just for fun, no more no less, and now there is some form of political agenda that is attached to the gaming industry trying to alter the whole landscape.
I’ve realized there will always be political agendas but gaming doesn’t have to be a platform for one. It’s just for fun. Hopefully these agendas end because I don’t wish to see gaming ruined for future gamers.”

”Varför måste Bob Dylan skriva så många låtar med politisk agenda?”
Den kommentaren fick förstås en stor majoritet upvotes på Reddit, och jag tror inte de inser att en önskan att hålla spel fri från politik är ett större hot mot mediet än önskan att politisera spel någonsin kan vara. Spel är inte bara på skoj. Även om det en gång var det, så är det inte så längre. Och det borde inte vara så. Att inbitna spelare tror och vill att det fungerar så skrämmer mig lite. Skulle inbitna fans av film eller musik säga detsamma? ”Varför måste Bob Dylan skriva så många låtar med politisk agenda? Kan han inte bara skriva en kul låt om kärlek?” ”Varför måste Spike Lee kommentera på rasrelationer i sina filmer? Kan han inte bara göra en kul komedi om omaka par?” Varför förväntar sig inbitna spelare att spel inte ska vara en politisk plattform, när både film och musik har varit det så länge? Och varför tror man att det kommer skada eller döda spelmediet när det så tydligt har berikat både film och musik?

Under feminismens andra våg tog man till stor del sig an filmmediet, och idag ses feministisk filmteroi inte alls som något överhängande hot redo att förstöra filmindustrin. Granskande och kritiserande av kultur behöver inte handla om att stoppa något, utan snarare om att göra oss medvetna om det. Det vi är omedvetna om riskerar i större utrstäckning att ha destruktivt inflytande över oss, än när någon pekar på det och förklarar varför det riskerar att ha en destruktiv effekt. Politisk agenda ger ett kulturellt verk mening, och ett verk som inte har något att säga står i en kulturell kontext och gapar tomt. Om vi vägrar släppa in politik i spelmediet kommer det aldrig växa upp. Det kommer aldrig vara lika kulturellt relevant om vi separerar det från alla samhällsfrågor.

Vill vi att spelmediet ska vara tomt? Eller vill vi att mediet vi älskar ska berikas så som film och musik har berikats, så att det kan vara något mer än ”bara på kul”?