Månadsresumé

September

Sverige har äntligen fullt ut trätt in i nästa generation konsoler i och med att Xbox One släppts här. I övrigt har höstens första månad dominerats fullskaligt krig i vårt solsystem.

Anders var till en början skeptisk till spelhösten 2014, men ju längre vi kommer desto mer verkar han hitta att sjunka ner i. Förutom att klippa monsterlånga Spoilercasts så har han därmed hunnit spela en hel del.

Destiny (PS4)

destiny Vissa menar att man älskar att hata Destiny. Men jag har aldrig hatat. Däremot har jag blivit besviken, då min tolkning av Bungies vision inte infriades. Men där jag gick miste om en storartad berättelse vann jag istället andra upplevelser. Det är härligt, snudd på beroendeframkallande att sjunka in i ett spel som snudd på alla mina vänner spelar just nu. Och när vi sitter där, och klarar av Månens Strike för fjärde gången, har vi så förbannat kul tillsammans. Och det handlar inte bara om goda vänners lag. Det handlar främst om att Destiny i sin spelmekaniska kärna är ett bra och underhållande spel. Och på den kärnan kan nu Bungie bygga vidare. Förhoppningsvis mot något storartat.

NHL 15 (PS4)

nhl15Ingen spelhöst utan ett nytt fotboll och hockey-spel från EA Sports. Men i ärlighetens namn så skulle jag ha kunnat hoppa över årets installation, med facit i hand. Inte för att jag tycker illa om den nya spelmotorn, eller den nya ps4-grafiken. Nej, mest för att jag vet att alla påträngande irritationsmoment kommer vara bortslipade till nästa årgång. I NHL 15 ser jag alldeles för många skavanker för att kunna komma tillfreds, så även om ambitionen och målsättningen från EA Sports var den rätta så nådde man inte riktigt ända fram i nylanseringen av EA Sports NHL. Men nästa år. Då jävlar. Kanske. Förhoppningsvis.

Tobbe börjar sakta hitta tillbaka till spelformen och har senaste tiden betat av både The Last of Us och inFamous. Men så är det ju ett annat spel som landat den här månaden.

Destiny (PS4)

destiny Spelet som för mig varit som en känslomässig berg- och dalbana. Förhållandet började med hat och spott, vi blev helt enkelt inte överens. Sen klickade vi och en kortare romans uppstod. Till slut var sista banan avslutad, nivån stod på 20 och jag insåg att det som nu fanns kvar var ett långt grindlotto i jakt på loot. Det är fortfarande kul att spela med kompisar men jag behöver något annat, ett mål och ett syfte, för att vara sugen på mer. Jag kommer troligen återvända till Destiny för att spela DLC och en dag kanske jag orkat spela upp mig långt nog för att kunna delta i en Raid, men tills dess väljer jag att lägga min dyrbara tid på andra upplevelser.

Tommy har konsumerat fanservice berörande två av hans absoluta favoritserier genom tiderna.

Theathrythm Final Fantasy: Curtain Call (3DS)

curtaincallSom förra spelet, fast med många fler låtar. Från många fler spel än bara huvudserien den här gången. Och ett äventyrsläge som är lite “meh”, där du rör dig framåt längs punkterna på en världskarta. Det känns fortfarande som att jag varken vill eller behöver bry mig om RPG-elementen, och här finns inte mycket som motiverar ett köp. Visst, pianorenderingar av klassiker är trevligt, och nu finns ett par låtar som man saknade i förra spelet. Men värt ett köp endast för det? Nja. Har du inte redan det första (helt fantastiska) spelet är det här det klart bättre valet, men annars vettetusan alltså.

Hyrule Warriors (Wii U)

hyrulewarriorsÄh, jag vet inte. Nej, Hyrule Warriors är inte ett väldigt bra spel. Men jag gillar Zelda tillräckligt mycket för att ha kul ändå. Ja, uppdragen kan förvirra mig ibland. Ja, det blir väldigt enformigt ibland. Ja, karaktärerna borde ha mer variation i hur man spelar dem. Men det är ju sååå coolt, hela tiden! Alla är jättecoola! Zelda har aldrig varit så här coolt! Och stridsystemet är ju faktiskt väldigt snabbt och smidigt. Det gör inget om nästa primära AAA-titel i serien lånar saker från Hyrule Warriors. Nu vill jag bara spela igenom hela äventyret i co-op med någon, för inte fan finns online.

Det enda Ludde har i sitt huvud nu, när det kommer till TVspel, är hur han skall kunna köra ännu fortare och bättre i Forza Horizon 2. Men han har faktiskt hunnit med några andra spel också.

Disney Infinity 2.0 (Xbox One)

disney_infinity_20_marvel_starter_pack_xone-27281157-frntlDen andra delen av Disneys senaste spelserie är både större och bättre än sin föregångare. Detta beror inte enbart på att det nu är figurer från Marvels universum som en ställer på en platta så att de får liv på ens TVskärm. Gameplayet är roligare än i det första och även Toybox-delen känns bättre än i föregångaren. Mer om detta spel i nästa avsnitt av Svamppod Junior. Stay tuned.

Bayonetta (Wii U)

BayonettaWiiU-1Den skjutgalna häxan har tagit mig med storm, nu när jag har gett henne en andra chans. Detta är ett smått fantastiskt actionspel, där nästan alla fighter känns som episka bossfighter. Dante är en tönt i jämförelse.

Forza Horizon 2 (Xbox One)

forza-horizon-2-xbox-one Forza Horizon får full pott av mig på grund av två saker. Dels är det ett bilspel. Den typ av spel som jag inte har särskilt mycket till övers för. Dels är det ett av de roligaste spelen som det går att spela på mitt Xbox One just nu. Eller nä, det där stämmer inte. Forza Horizon 2 är det roligaste spelet av alla spel just nu. Körglädje är lika med spelglädje.

Peter har som många andra på Svampriket likt Billie Joe Armstrong vaknat upp efter att September slutat. Nästan hälften av oss har befunnit oss på Mars eller Venus under stora delar av månaden. Faktum är att Destiny är det enda Peter spelat under hela månaden om vi räknar bort Desert Golfing på Android. Efter avlagd månadsresumé börjar dock Oktober med resor till både Mordor och ett universum där ingen kan höra dig skrika.

Destiny (PS4)

destiny Destiny är ganska så uselt för ett spel jag inte kan sluta spela. Tror jag stjäl och översätter den onelinern från Kotaku utan att skämmas, för det är ungefär så jag känner för spelet. Ni har ju redan hört oss prata om det i podden och i flera krönikor, men det tåls att sägas en gång till att Bungies rymdskjutare är en oxymoron. Å ena sidan galet vackert och i sin enkelhet mycket beroendeframkallande. Å andra sidan nästan suspekt dåligt skrivet och framfört på fler än ett sätt. Att det blir så högt betyg är på ren spelglädje och det där sugande hoppet inför framtiden att äntligen få ett spel värt att spela längre än en månad eller två.

Linus har fått en Xbox One. Den har han i princip enbart använt för att spela ett enda spel. (Ja, och så har han toalettspelat ett mobilspel också).

Titanfall (Xbox One)

titanfall-xbox-one-cover Jag gillar inte multiplayerspel. Generellt. Det är inte min genre. Så det ska något alldeles extra till för att jag ska spendera mer än ett fåtal spridda timmar i onlinematcher. Titanfall har det där alldeles extra och lite till. Respawn har lyckats skapa ett spel fyllt med funktioner och möjligheter, utan att för den sakens skull förlora balansen. Spelet är lika delar nyskapande och klassiskt, så gott som varenda liten detalj är helt perfekt avvägd och resultatet är multiplayerknark. Jag kan inte sluta. Jag vill inte sluta. Så om ni ursäktar mig ska jag gå och spela en runda till.

Two Dots (iOS)

b5f13cd9-4010-4da9-8f85-03fcf773efb3 Det bär mig lite emot att inte sätta en etta på Two Dots, eftersom jag hatar spelet. Men att sätta en etta skulle inte vara helt rättvist. Spelet har en någorlunda stabil bas och ser dessutom riktigt bra ut. Problemet är att det är ett pusselspel med en så stor dos slump att vissa banor helt enkelt är omöjliga att klara på vissa försök. Vilket är speciellt problematiskt då man har en begränsad mängd liv som återgenereras långsamt av den enkla anledningen att spelet hela tiden vill få dig att pynta in stålars. Jag gillar det inte. Alls.

Niklas lyckas på något sätt landa extra mycket jobb precis när spelhösten drar igång, och 2014 är inget undantag. Men han ser ändå till att ta tid till att spela mellan svettiga jobbpass i tidningsfabriken, och det blev några titlar i september till slut.

Forza Horizon 2 (Xbox One)

forza-horizon-2-xbox-oneDe som känner mig som spelare vet att det finns två genrer jag helst inte tar i med tång: realistiska sportspel och bilsimulatorer. Ändå kunde jag inte låta bli att uppskatta hur välgjort Forza Motorsport 5 var när jag skaffade Xbox One. Det saknade dock den där kroken i mungipan som gör att man inte kan sluta spela. I Forza Horizon 2 är den kroken vassare än någonsin. Vad jag än gör ser jag Luddes dumma gamertag ploppa upp för att visa att han minsann gjort det bättre, fler gånger eller snabbare. Jag ger mig inte förrän jag slagit honom, och får en dopaminkick för varje rivstart och kurvtagning som ger mig mer erfarenhetspoäng. Att det är rysligt mysigt att bränna runt på den sydeuropeiska landsbygden i 250 blås skadar ju inte det heller.

Fantasy Life (3DS)

fantasylifeJag har så många gånger undrat vad folket i byn hittar på när hjälten i ett rollspel ger sig ut på äventyr. I Fantasy Life får jag ta del av vad smeden, skräddaren och alkemisten gör på dagarna. Dock är vad de håller på med oändligt mycket roligare än att traggla sig igenom den otroligt långdragna storyn. Till slut ville jag bara knappa förbi varenda dialog för att kunna låsa upp nya områden att hugga träd, fiska och gräva efter mineraler.

Theathrythm Final Fantasy: Curtain Call (3DS)

curtaincallCurtain Call är mer av en “definitive edition” av det första Theatrhythm än ett helt nytt spel. Vi får lite mer musik, ett roligare äventyrsläge och ett riktigt kul onlineläge. Men i grund och botten är det samma sak en gång till, bara lite extra finputsat. Jag är helt okej med det. Det första spelet var en ren njutning för mig som älskar musik i allmänhet och gammal Final Fantasy-musik i synnerhet. Därför blir betyget till denna, ännu bättre, version högt. Tilläggas ska dock att det krävs att du är en riktig Final Fantasy-nörd för att uppskatta spelet, då det till stor del bygger på nostalgi.

Destiny (PS4)

destinyÄntligen är det här, ett av de mest förbokade spelen någonsin. Det är repetitivt som bara den. Det är rätt kackigt skrivet, och monologerna, för det är sällan två karaktärer faktiskt pratar med varandra, är undermåligt levererade. Det är frustrerande svårt att samla ihop någon vettig utrustning för att ge sig iväg på smått omöjliga raids. Det finns så många saker som är rent ut sagt dåliga med det här spelet. Men ändå är Destiny rent jävla digitalt heroin och jag kan inte sluta spela.

Skriv en kommentar