För att vara ett tidsfördriv i väntan på att ett riktigt open world-RPG som Dragon Age Inquisition släpps är Middle-Earth: Shadow of Mordor inte dumt. För vi behöver behandla den delen innan vi går vidare: Det här är inte mer open world eller rollspel än valfritt Assassins Creed eller Dragon Age 2.

Det är för trångt i den öppna världen. Och Shadow of Mordor försöker verkligen ge dig intrycket av att vara öppet. Du vaggas in i en känsla av att kunna göra vad du vill, var du vill och hur du vill, men i realiteten kommer du få rejält med orch-pisk om du försöker bli alltför kreativ.

Mordor är ett ganska folk(orch)tätt område vilket ökar känslan av att det är svårt att ta ut de riktigt personliga svängarna som skulle kunna önskas av ett rollspel. Monolith har gjort ett bra jobb med att utnyttja miljöerna till fullo med tillräckligt många buskar, ruinväggar och stenbroar för att ge både taktiska övertag och möjligheter att smyga runt en lägereld full med orcher osedd.

Frågan är ofta inte vilka du ska välja att låsa upp, snarare när du kommer göra det
Färdighetssystemet har en hel del riktigt schyssta moves att låsa upp och efter att ha kommit en bit in i spelet börjar det bli riktigt roligt att hamna i strider. Men också här finns det begränsningar för vilka valfriheter du har att utveckla Talion åt det håll du vill. Frågan är ofta inte vilka du ska välja att låsa upp, snarare när du kommer göra det. Kombinationen av ranger och osalig ande ger kanske inte unika men underhållande talanger som rätt använt åsamkar en hel del skada på Mordors invånare.

Så om vi släpper hela open world RPG-grejen, vad står vi kvar med? Ett riktigt bra äventyrsspel. Kanske årets mest oväntade. Shadow of Mordor fångade mitt intresse efter E3 i år, men trots flera lovande teasers hade jag inte förväntat mig den tighta spelupplevelse som vi spelare bjuds in till. Det kanske inte har den där riktigt tunga grafikupplevelsen rakt igenom, men ljudet är stort och röstskådespeleriet är stundvis briljant. Mr. Troy Baker röstsätter Talion med en imponerande rendering av Sean Beans Boromir från Sagan om Ringen-filmen, med det typiska Gondor-vemodet djupt invävt i accenten. Men det är inte bara en fråga om att springa omkring och sätta kniven i ett par orcher för att rädda slavar och utkräva hämnd. Här får du chansen att taktiskt underminera Mordors krigselit genom ett system som bygger på hierarki och att information ger fördelar som kan utnyttjas på slagfältet. Tanken är enkel men ger komplexa utfall där både du och generalerna tjänar på att själv vinna och att den andra förlorar.

Storyn är vad som kanske är mest intressant när över sjuttio år gammal episk saga återigen blåses liv i, både i förhållande till de senaste filmatiseringarna men också mot den enorma lore som omgiver Midgård. Storyn utspelas mellan filmerna The Hobbit och Lord of the Rings i Peter Jacksons tappning, men ligger utanför det universum som J.R.R. Tolkien byggde upp. Men vad gör väl det när storyn ändå så fint följer och lindar in den ursprungliga sagan i handlingen?

Hämnd är grundtemat, platsen är Mordor och i din hand finns ett avbrutet svärd. Använd det väl.