Jag har spelat tv-spel sedan jag var i tidiga tonåren och intresset har hängt med sedan dess. Jag betraktar mig själv som gamer och älskar tv- och datorspel. Det finns så mycket underbart med spelvärlden som jag älskar men det är en sak jag är rejält trött på, nämligen godkännandet av en som gamer.

Beroende på ork och energi i livet så går mitt spelande i enorma vågor. Jag kan spela tre dagar i veckan, en dag i månaden och under stressiga perioder knappt något alls.
Jag minns fortfarande sista slutspurten inför min kandidatexamen. Jag var så stressad och kämpade som ett djur för att dels klara min examen och dels få högsta betyg (första och enda gången jag gjort det). Mitt i allt detta släpps Diablo 3. Spelet jag längtat efter i åratal. Jag valde mellan att köpa det och spela dag och natt eller att klara min examen. Jag valde min examen med tårar och alla helvetets kval.

När jag tillslut kunde sätta mig och spela lämnade jag inte datorn på ett dygn. Med bakgrund av bland annat detta (för att inte tala om alla helvetes timmar i vattentemplet, mina tårar i Halo: Reach och mitt tjutande framför mina älskade JRPG) så blir jag rejält trött på att få mitt intresse mätt av andra som ska avgöra hur pass äkta jag är som gamer. Och med andra menar jag tyvärr i tio av tio fall killar.

fake9När jag säger att jag spelar tv-spel till nya killar så kommer ofta dessa två frågor blixtsnabbt.
“Hur länge har du spelat?”
“Har du spelat det här fancy och hypeade spelet som kom ut IGÅR?”
Där någonstans vet jag att det är helt kört för mig för de två frågorna är startskottet på den tråkiga leken: “Jag-har-spelat-länge-än-dig-och-det-jag-har-spelat-är-coolare-än-vad-du-har-spelat-så-jag-VANN!”
Much moget. Such arrongans. Wow.
Jag har inget intresse av att leka den leken för det går inte att vinna den. Det spelar ingen roll vad jag säger för jag kommer ändå inte nå upp till nivån “Godkänd gamer” i den andres ögon.

Argumenten hopar sig emot mig:
Jag har inte spelat länge nog, jag spelar inte rätt spel (det vill säga, spel som personen själv tycker är rätt) eller jag spelar inte tillräckligt ofta. Så jag har inte rätt att kalla mig gamer. Eller älska spel. Punkt. Det lustiga är att när jag träffar på tjejer som spelar så blir mitt intresse inte ifrågasatt på samma sätt, frågan som ställs då är:
“Fan vad kul att du med spelar, vad brukar du spela?”
Och sedan kan vi prata loss i timmar och utbyta tips och erfarenheter av de olika spel vi spelar, utan värdering och mätande. För det är väldigt sällan vi spelat samma spel men det spelar ingen roll. Med kvinnliga gamers upplever jag inte samma vilja att ta ned andra på jorden. Det jag upplever därifrån är genuin glädje över att träffa på en annan gamer. Från killar upplever jag mer en avvaktande hållning blandat med en passiv aggression som vrålar “MITT SPEL!”

Denna besatthet från manliga gamers av hur länge en person har spelat och vilka spela man måste klarat för att vara en riktig gamer stör mig enormt. För den 1) bidrar till att skapa en större tröskel för nyfrälsta gamers och 2) är totalt irrelevant för hur duktig du är på att spela spel.

Mitt argument?
Kolla på Madeleine “Maddelisk” Leander, en av de absolut främsta inom e-sport i dag.
Hon spelar Starcraft 2 som en gud och min poäng är att Maddelisk började spela datorspel sent och hade innan dess bara provat på Super Nintendo.
Idag är hon nuvarande VM-mästare i Starcraft 2.

Så nej jag spelar inte varje dag, jag spelar inte de senaste spelen direkt och jag har garanterat inte koll på vartenda spelföretags utveckling de senaste tjugo åren.
Jag spelar i min takt, jag spelar de spel jag gillar och jag är stolt gamer.
Så här är ett tips till dig manliga gamer, när du träffar på en tjej som gillar tv-spel, kanske mig, börja med att fråga vilka spel jag gillar och så kan vi ta en framtida vänskap därifrån.
Jag lovar, det blir mycket bättre än att jag ska leva upp till en måttstock som inte är min.

Text av Anna Erlandsson

Presbild Feminist med förkärlek för anime och tvspel, Även lajvare och hantverksnörd som syr på tok för mycket. Arbetar till vardags som frilansande journalist, ibland med radio och ibland på tidning, och skriver även på egna bloggen Setsuna, driver även det nördfeministiska initiativet #isisnerdfeminist och på den lilla tid som blir över spelar jag Magic och drömmer om en egen babydrake.