I många år har det funnits ett stort hål i mina spelkunskaper. Det hålet heter Metal Gear Solid. Jag spelade, och gillade, första spelet när det begav sig. Men med tanke på att jag var 14 när det kom vågar jag inte lita på mina intryck. Förra sommaren bestämde jag mig för att täppa igen det där stora, gapande hålet, så att jag faktiskt kunde vara med när de coola kidsen snackade om vad som enligt många är en av tidernas bästa spelserie.

Sagt och gjort. Jag skaffade mig HD-utgåvorna av Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty och Metal Gear Solid 3: Snake Eater för att spela på Vita under pendlingen till och från jobbet. För inte så länge sedan sprang jag även igenom Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots. Värt att nämna är att jag spelade alla tre spelen på lättaste svårighetsgraden. Jag ville ju bara ta reda på vad grejen med serien var.

MetalGearBox

Idioti, eller genidrag?

Jag blev minst sagt besviken. Mina tidigare intryck av att den mytomspunne Metal Gear-skaparen Hideo Kojima var en väldigt japansk, smått galen och rätt så barnsligt sexistisk man verkade stämma. Utöver det tyckte jag att spelens manus var rätt kackigt skrivna, att sensmoralerna var urtöntiga och att röstskådespeleriet var under all kritik. Kort och gott var jag beredd att skriva av serien som den mest överskattade någonsin. Även om jag uppskattade det senaste spelet i serien mycket mer än de andra var jag övertygad om att de som håller tvåan och trean som sina favoritspel antingen hade retroglasögonen på eller var hjärntvättade av någon slags utomjordisk parasit.

Men sen hände något. För ett tag sedan började jag kolla på Metal Gear Scanlon, en videoserie på sajten Giant Bomb där Drew Scanlon spelar Metal Gear-spelen för första gången ackompanjerad av veteranen Dan Ryckert. Jag plockade upp serien i hopp om att få se den bli rådissad av några av mina favoritpersoner i branschen. Istället hände något helt annat.

När jag såg första, och nu andra, spelet spelas av någon annan kunde jag luta mig tillbaka och koncentrera mig på hantverket. Och vilket hantverk sen! Det är de små detaljerna som gör det. Som att det går att få en varg att tycka om Snake om han håller i en näsduk som doftar parfym eller att isbitar på en bardisk som ligger nära varandra smälter långsammare än de som ligger längre isär. Eller att det finns en miljon olika små påskägg att upptäcka genom att se mot horisonten genom en kikare eller besöka samma rum flera gånger.

Allt det här missade jag när jag sprang igenom spelen för att lära mig den övergripande storyn. Men genom att se någon annan spela det lugnt och metodiskt har jag fått lära mig att det inte är i det övergripande utan i det lilla som Metal Gear Solids, och i förlängningen Hideo Kojimas, charm ligger. Många gånger de senaste veckorna har jag suttit och bara gapat åt att detaljrikedomen i ett över 15 år gammalt spel slår dagens trippel A-titlar på fingrarna.

Visst, sexismen och krigsporren i Kojimas spel är fortfarande som tagna direkt ur en 15-årig pojkes fantasier. Det går inte att sopa under mattan.
Visst, sexismen och krigsporren i Kojimas spel är fortfarande som tagna direkt ur en 15-årig pojkes fantasier. Det går inte att sopa under mattan. Men jag är nu officiellt i Kojimas klor. Jag har gått från att avsky spelen och tycka att mannen bakom dem är en tönt till att vara helt hänförd av Kojima och hans verk. Bakom varje hörn och i varje codec-samtal finns något helt oväntat att upptäcka.

För bara några månader sedan hade jag aldrig trott att jag någonsin skulle hylla den märklige lille japanen och hans spel, men nu ser jag fram emot Metal Gear Solid 5: The Phantom Pain enormt mycket. Jag tror att kraften i den nya generationens konsoler kanske äntligen kan göra Kojimas visioner rättvisa. Det ska bli ett sant nöje att upptäcka galenskapen. Bara det blir lite faktiskt spelande mellan alla mellansekvenser, vill säga.