Under hela mitt spelande liv har jag värderat upplevelsen och berättelsen i spel högre än utmaningen. Jag har skruvat ner svårighetsgrader och använt fuskkoder för att möta så lite motstånd som möjligt på vägen mot spelets upplösning. Om Tobias här på Svampriket läser detta sitter han troligen och skakar på huvudet just nu, men det är helt enkelt så jag alltid har spelat.

Men något har hänt med mig på senare tid. Mina preferenser förändras sakta men säkert, och inte bara när det gäller spel. Där jag i min ungdom uppskattade välproducerad och hyfsat lättillgänglig hårdrock och metal dras jag nu allt oftare mot ”svårare” musik som mörk, 80-talsdoftande instrumental synth eller riktigt svettig hardcore eller black metal från de norska skogarna. Där jag älskade stora animerade komediserier som The Simpsons eller Family Guy blir jag nu överlycklig när någon rekommenderar något litet obskyrt enmansprojekt på nätet. När jag väl sätter mig ner och kollar på film ser jag hellre en välspelar indierulle än någon av Marvels mastodontfilmer. Till och med min smak när det kommer till mat och dryck har blivit ”svårare”.

Åter till spelen. För bara något år sedan fnyste jag åt spel som Dark Souls och Super Meat Boy. Jag kunde inte förstå varför folk harvade på i dessa till synes omöjligt svåra spel när det fanns så många fantastiska upplevelser som inte krävde hälften så mycket ansträngning. När jag spelade Monster Hunter 3 ville jag bara kasta kontrollen i väggen i frustration över att ingenting förklarades för mig. När jag nyligen stoppade fjärde spelet i min 3DS kände jag inte längre någon ångest över vad jag visste skulle vara ett ointuitivt gränssnitt och dåligt förklarade uppdrag. Jag såg fram emot det.

Här om veckan plöjde jag igenom Hotline Miami 2. Ett spel som, även om det är ruggigt svårt, ändå inte känns som en börda. En achievement som meddelade att jag hade dött 1000 gånger i spelet fick mig att stanna upp och tänka till. Hur kunde jag ha dött 1000 gånger i ett spel utan att ha stängt av det i vredesmod? Jag som vanligtvis ger upp om jag dör på samma ställe två gånger.

Hängivna Svampriket-besökare har knappast missat att jag sjunkit djupare och djupare ner i Dark Souls-träsket. Att Bloodborne släpptes förra veckan gör knappast saken bättre. Istället för att, som tidigare, skaka på huvudet åt folk som tycker det är okej med spelens flummiga beskrivningar av sakers egenskaper och vad man egentligen ska göra i spelet ser jag fram emot att tillsammans med communityt knäcka Bloodbornes gåta.

Jag har själv ingen bra förklaring till varför det har blivit så här. Varför jag har gjort en sådan helomvändning när det kommer till utmaning i spel. Varför jag nu välkomnar självplågeriet det kan innebära att kasta sig med huvudet först in i spel som Bloodborne eller Hotline Miami 2. Har jag helt enkelt spelat så mycket och så länge att jag oundvikligen börjar söka efter en känsla jag inte känt tidigare? Har det med åldern att göra? Jag fyllde ju trots allt 30 för ett tag sedan. Eller är det kanske bara en allmän speltrend som jag omedvetet hoppat på?

Ju mer jag tänker på saken, desto oftare kommer jag till den obehagliga slutsatsen att jag gått och blivit en dryg spelhipster.