Code Name: S.T.E.A.M. (3DS)

Det börjar till slut bli varmt i Borås. Det är visserligen endast de riktigt tappra som (med mycket filtar) börjar befolka stans uteserveringar, men solen värmer mer för varje dag som går och snart är det helt okej förutsättningar för att ta med sig en matsäck och tillbringa eftermiddagen utomhus. Vi måste ju passa på, eftersom vi alla i ryggmärgen är medvetna om att Tomas Ledin har rätt varje jävla år.

Nu skulle man ju kunna tro att jag ska knyta an till bärbart spelande och fördelarna med det. Men nej, jag använde bara inledningen för att prata om vädret och komma över den jobbiga kullen som är att inleda en recension. Jag spelar väldigt sällan bärbart och det finns nog om anledningar till det. Ändå var det jag som fick i uppdrag att recensera Code Name S.T.E.A.M. för Svampriket. Jag har inte spelat det utomhus – men jag har spelat det på 3DS och jag gick inte sönder. Faktum är att det för det allra mesta var en ganska angenäm upplevelse.

Det dröjer inte vidare länge innan jag ser charmen i det turordningsbaserade actionstrategirollspelet. Det har action, det har strategi, rollspelsinslag och utspelas i turordning. Intelligent Systems har kokat en soppa med många ingredienser, men bundit den samman med den tjocka erfarenhet de plockat på sig efter titlar som Fire Emblem, Advanced Wars och Paper Mario. Den serietidnings-liknande estetiken passar på 3DS:en och handlingen – som i sig inte är superspännande – förs fram i lagom dos och håller ändå mitt intresse uppe. Jag kan till och med ha överseende med röstskådespelarna, som avser skänka charm och humor till handlingen men som rätt ofta klampar in i obekvämt och pinsamt territorium. Lyckligtvis håller de tyst ganska ofta, och när allt kommer omkring väger deras insatser inte så tungt.

Efter de inledande timmarna har jag lärt mig det mesta av vad jag behöver känna till för att slå tillbaka mot de invaderande utomjordingarna. Byggstenen är precis som titeln föreslår ånga, som bokstavligen agerar som spelmekanikens motor. Det är med ångan du rör dig, interagerar och attackerar. När ångan är slut, då är också din tur det. Inledningsvis är det relativt enkelt att uträtta det man önskar, men ju längre in i spelet jag kommer desto mer kniviga dilemman ställs jag inför. Bör jag chansa och attackera den fiende som annars kommer attackera mig under sin tur, eller ställa mig i en mer defensiv position och avvakta fiendestyrkornas rörelser? Balansgången finns där hela tiden och vore det inte för andra irriterande faktorer skulle jag sitta här och tokhylla spelets mekanik.

Men något väsentligt saknas. Sättet jag lärt mig spela strategiska spel bygger på att jag alltid har en helhetsbild, och på så sätt se vad som kan hända, innan det händer. Men i Code Name: S.T.E.A.M. är kameran placerad alldeles för nära de karaktärer jag kontrollerar. Det skänker förvisso en närvarokänsla som andra isometriska vyer kan sakna, men på alldeles för stor bekostnad. Väldigt ofta skymmer mina karaktärer vad jag som beslutsfattare i det strategiska spelet behöver se. Andra gånger är det rent omöjligt att se den lilla vrå som givetvis är fylld av livsfarliga fiender. Det händer allt för ofta att mina fiender lyckas flanka mig, komma runt min främre linje och överraska mig. Jag kan välja att skylla på min lite för offensiva spelstil eller mitt inte fullmaxade intellekt, men i detta fall lägger jag skulden på kameran, och bristen på en ordentlig överblick. Jag tycker det är nödvändigt i den här typen av spel, och min uppfattning är att helheten blir lidande på grund av det.

Code Name: S.T.E.A.M. är verkligen en kreativ skapelse. Det utgår från en formel vi säkerligen sett tidigare, men med tillräckligt många stänk nytänk för att det ska kännas fräscht. Men spelet straffar ut sig själv när det känns orättvist och dumt i de förutsättningar spelaren får. Det betyder att ett spel som hade kunnat nå oanade höjder nu strandas vid okej, av anledningar som jag inbillar mig vore ganska enkla att fixa.