Recension

Trials Fusion (360)

Jag tror det var 2007/2008 som jag första gången kom i kontakt med Red Lynx motorcross-spel. När en blir så gammal som jag börjar det bli svårt att hålla isär de olika åren och minnas när saker och ting skedde. Men det jag minns med säkerhet är att att det var Oskar Skog (redaktör på Loading.se Reds anm.) som gjorde att jag fick upp mina ögon för detta spel. Då handlade det om Trials 2. Vid den här tiden var jag en aktiv bloggare på loading.se och det var, antingen ett blogginlägg signerat Oskar eller en formumtråd, som sagt det här med minnet är inte som det ska, som gjorde att jag blev nyfiken. Jag minns att jag tog hem testversionen av spelet, men sen blev det inget mer.

Jag blev beroende, rentav besatt
Inte förrän ett eller två år senare, beroende på hur det är ställt med mitt minne, kom jag återigen i kontakt med Trials, närmare bestämt 2009. Då släpptes nämligen Trials HD på Xbox LIVE Arcade. I och med att det nu fanns på en plattform som jag fördrar var det redan från början dömt att sluta illa. Jag blev beroende. rentav besatt. Det var ett kort men intensivt beroende som höll i sig i några veckors tid. Efter romansen var över blev mitt spelande “normalt” igen. Hela vägen fram till tre år senare, då Trials Evolution släpptes. Historien upprepade sig. Under en kort period kunde jag inte tänka på eller spela något annat än just det spelet. Och även denna gång så svalnade sedan intresset av lika fort. Så har det varit nu, fram tills för några dagar sedan.

trials-fusion

Förutom att äta alldeles för mycket godis denna påsk har jag även kanske spelat lite för mycket Trials Fusion. Jag är återigen beroende. Allt är som vanligt med andra ord. Både när det gäller mitt sjukliga begär till detta spel samt dess spelupplägg. Frustration och ångest blandat med skratt och ren och skär lycka är fortfarande vad spelet ger dig. Fast jag tycker mig ana att denna del har gjorts aningen enklare än sina föregångare. För inte kan det väl vara jag som har blivit bättre? Trials-serien är de enda spel (om en inte räknar med Kinect och Wii-titlar förstås) som har fått mig att i vuxen ålder sitta i soffan och luta mig framåt, bakåt, till höger, till vänster samt sitta och hoppa i tron att det på något sätta skall påverka vad som sker i spelet. Som vanligt finns det vissa banor som vid en första anblick och ungefär 57 försök senare verkar helt omöjliga att någonsin bemästra, men jag vill minnas att de här banorna kom mycket tidigare i de andra spelen. Dessutom är de frustrerande banorna i Fusion inte alls är lika många.

Ett välkommet avbrott i all frustration
Trials Fusion handlar mer om fart än balans, vilket för mig personligen är något positivt. Detta kan ha mycket med att göra att det nu finns en multiplayerdel där du, sida mot sida, kan köra race mot dina vänner. Ett stort plus är att det även finns en lokal multiplayer. I och med detta tror jag att Trials Fusion har stora chanser att bli mitt nästa ”go-to-game” när det kommer till att härja med vänner i min soffa. En annan ny detalj är att du nu även kan utföra tricks med din förare och motorcykel. Vissa banor är renodlade trickbanor där det gäller att samla så höga poäng som möjligt. Det tillför inte så mycket till själva helhetsupplevelsen, men är ett välkommet avbrott i all frustration som kan uppstå.

Men som sagt, det mesta är sig ändå likt. Jag kan väl inte säga att jag är superförtjust i framtidsinramningen spelet har, men trots det kan jag lova er att Trials Fusion är det spel jag kommer spela allra mest under några veckor nu. Jag måste ha guld. Jag måste vara snabbare än Svenska Dagbladets spelredaktör på alla banor. Bara en bana till. Bara ett försök till. Jag kan sluta när jag vill. Jag lovar..

Skriv en kommentar