Det är ingen hemlighet att jag älskar Jak & Daxter. Och innan ni stönar och slutar läsa, det här kommer inte bli ännu ett inlägg där jag tjatar om hur bra det är. Men Jak & Daxter representerar på många sätt spelande för mig.

Screenshot

Här vill jag bo.

Jag växte upp, som spelare i alla fall, med Playstation 2. Och den konsolen representeras för mig av Jak & Daxter. Och Sly Cooper. Och Ratchet & Clank (som jag visserligen aldrig spelade i någon större utsträckning, men som alltid fanns där). Plattformsspel i 3D med färgglad, tecknad stil, charmiga karaktärer och barnvänlig humor.

För några dagar sen spelade jag en preview av The Last Tinker: City of Colours. Jag hade inte tänkt skriva om spelet utan enbart prata om det kort i nästa Indierapport. Delen jag spelade var inte längre än ungefär en halvtimme och av det jag fick känna på var inget direkt exceptionellt. Men samtidigt kändes det lite som att komma hem.

halo4_master-chief-10_tif_jpgcopy

‘Sup?

En färgglad, tecknad 3D-värld att hoppa runt i, där en ung hjälte måste stoppa någon storslagen, ondskefull kraft, inte sällan med en liten sidekick i släptåg. Mellan Nintendo 64 och Playstation 2 såg vi det igen och igen. Banjo, Spyro, Crash, Jak, Sly, Ratchet. (Wow, det behövs verkligen fler kvinnor i spelvärlden)

3D-plattformandet var kung där under ett gäng år. Men sen hände något. Plötsligt fick Microsoft en sammanbiten cyborg som maskot, istället för ett antropomorfiskt djur som samlade mynt/äpplen/diamanter. Efter det skulle alla hänga på och Mario konkurrerade plötsligt om rollen som spelvärldens huvudmaskot med en gråbrun soldat.

Utvecklarna som gjorde Jak & Daxter började göra Uncharted, folket bakom Sly Cooper satte igång med Infamous och Ratchet & Clank-studion spottade ur sig Resistance. Inga dåliga spel (även om Resistance helt klart är gruppens svarta får), men en ganska stor omställning.

Några av serierna lever visserligen kvar idag. Sly 4 kom så sent som förra året och Ratchet & Clank tuffar på. Men även om spelen är bra så känns det lite som att de går på eftervärme. Och visst, Mario kör sitt race, men det är inte riktigt samma sak. Jag vill ha en sammanhållen värld, inte bara avgränsade plattformsbanor. Jag vill ha en story som, om än inte är något mästerverk, är något mer än att rädda prinsessan från Bowser om och om igen.

The Last Tinker: City of Colours påminde mig om vad jag har saknat. Jag vill ha en ny huvudkaraktär i en ny värld i ett nytt 3D-plattformsspel. Jag vill byta headshots mot dubbelhopp. Jag vill att min favoritgenre återupplivas med pompa och ståt.

Det, mer än något annat, är vad jag vill se i den nya generationen.