Intryck

Första timmen som Godzilla

Jag kan utan vidare benämna mig som Svamprikets expert på Godzilla, och även den som sjunger vår älskade skräcködlas gospel när det pratas monster. Hen är det ultimata monstret och jag påstår efter många långa debatter fortfarande att Godzilla trumfar de flesta populärkulturella figurer i en duell till döden.

Att spela monsterspel är jag sämre på dock och har inte rört något sedan odödliga Rampage till Neo-Geo. Genren är visserligen smal så jag har ju inte haft många chanser, men desto större glädje nu när min älsklings-kaiju kommer till europeiska PS4:or idag.

Efter att ha testat spelet i cirka en timme är intrycken blandade och det är egentligen två saker som står ut på direkt. En bra och en dålig.

Godzilla vs Hedorah

Godzilla vs Hedorah!

Kontrollschemat är än så länge svårt att ta till sig. Eftersom det finns två analoga spakar är det svårt att svälja att jag måste styra höger och vänster mer R1 och L1. Höger spak är traditionellt till för rörelse och så kunde fallet varit även här tror jag. Den används istället till att variera Godzillas attacker. Detta är sannolikt bara en vanesak, men jag tvivlar lite över beslutet. Det enda positiva jag kan tänka mig är att den upplevda segheten i detta adderar till känslan av att styra en 50 m hög varelse som väger åtskilliga tusen ton.

Storvulen orkestermusik som luktar 60-tal och schablonliknande karaktärer som hamnar helt rätt i den kitsch vi känner igen från filmerna
Storyn är än så länge oklar, men presentationen är tagen från en typisk campy monsterfilm. Storvulen orkestermusik som luktar 60-tal och schablonliknande karaktärer som hamnar helt rätt i den kitsch vi känner igen från filmerna. Svårighetsgraden presenteras exempelvis genom den mänskliga ledare man möter i olika scenarier. Den hårdföre militärledaren eller den humanitärt tänkande premiärministern presenterar olika nivåer av utmaning.

Självklart möter vi också andra monster, eller kaiju om vi ska vara korrekta. Mitt första möte blev exempelvis med föroreningsmonstret Hedorah som jag stod och slog på mellan två hus. Striden kändes inte särskilt nyanserad eller taktisk utan det var bara att göra skada fort och försöka undvika att ta någon själv.

Allt som allt tycker jag på en futtig timmes spelande att intrycket känns precis över godkänt. Kontrollen hoppas jag på att bli van vid, stilen är charmig och upplägget är väl lagom småputtrigt.  Men i ärlighetens namn är det min kärlek till Gojira själv som är den största drivkraften. Screeeeeonk!

Skriv en kommentar