Jag är sist på bollen, som vanligt. Journey har släppts två gånger tidigare, 2012 då det kom till PSN, och sedan 2013 när det släpptes för retail. Nu när är det tredje gången som titeln släpps är det väl på tiden att också jag spelar det. Tidigare har jag inte haft en PS3, men nu är jag äntligen rätt utrustad för att äntligen få uppleva vad som så många gånger kallades för årets bästa spel när det begav sig.

Men hur mycket magiskt jag än hört om Journey var jag ändå inte särskild hypead – det skulle inte vara första gången jag inte fattar vad som är grejen med ett spel. Men bara av att starta upp spelet och få den extremt minimalistiska startbilden med en diskret ”Start new journey” längst nere i vänstra kanten värker det till i hjärtat.

Har ni haft den där känslan någon gång, när något är så bra/sött/fint/underbart att det bara brinner till i kroppen av en känsloöverdos? Journey är en enda endorfintripp. Jag får en kick av hur sömlöst det är, hur kameravinklarna hela tiden leker med djup och rumsuppfattning, hur musiken drivs framåt i symbios med mitt spelande, de stört vackra bitarna när jag glider fram i sanden tillsammans med drakarna som kommunicerar med korta utrop…

Men låt mig berätta vad essensen ligger: Efter en stund in i spelet befinner jag mig på en stor sandslätt med ruiner av en försvunnen civilisation. Jag spejar runt vid de höga pelarna som en gång varit en bro och försöker hitta på hur jag ska ta mig vidare, när jag plötsligt på andra sidan slätten ser en ensam figur springa omkring. Jag blir nyfiken, tänker att det här var jag inte alls beredd på. Här hade jag för mig att det inte alls skulle vara två karaktärer i spelet?

Allt eftersom spelet fortgår känner jag mig ensam så fort min följeslagare försvinner för långt bort
Figuren ropar på mig med sina korta melodier, jag svarar med mina. Den hittar en brobit, jag en annan – tillsammans bygger vi oss vidare. Vi hjälper varann att sväva fram i korta partier. Allt eftersom spelet fortgår känner jag mig ensam så fort min följeslagare försvinner för långt bort, och när den ramlar ner från en hög klippkant och jag hör de svaga ropen nedanför tvekar jag inte att hoppa efter. Tillsammans kämpar vi oss genom snöstormen på vår väg, går nära och uppmuntrar varann att kämpa på.

När spelet är slut inser jag att jag precis upplevt en av de häftigaste spelupplevelser jag haft tillsammans med en annan människa någonstans i världen. Jag önskar jag kunde tacka dig, främling, för min känsla är att utan dig skulle jag kanske inte känna mig lika berörd som jag gör just nu.

Jag kan inte prata för övergången mellan PS3 till PS4, hur stor skillnad som de där 1080/60fps gör från ursprunget. Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte ett dugg. Visst, den där riktigt skarpa grafiken är en fröjd för ögat, men när jag till slut gick och lade mig igår kväll var det inte vad som snurrade i mitt huvud.

Journey förtjänar all den kärlek det fått och fortfarande får, och för er som precis som jag ligger ett par år efter: Se till att sätta den här titeln högt upp på er att-göra-lista.