Recension

Ratchet & Clank: Nexus (PS3)

Insomniacs första stora spelserie var Spyro the Dragon. Spelen var fyllda av värme och färger men saknade lite udd. Så när de lämnat över Spyro till Dreamworks och deras nya spelserie skulle presenteras så såg man till att det skulle finnas ordentligt med klös denna gång. Ratchet & Clank lanserades under 2002 och har därmed mer än ett decennium på nacken. Men det koncept som togs fram då, med vackra utomjordiska platser, charmiga lättsamma karaktärer och den troligtvis mest fantasifulla och kreativa vapenarsenalen någonsin så uppfann man ett koncept som håller än.

I min bok är den tredje delen av “Future”-serien, Ratchet & Clank: A Crack in Time från 2009 ett av den här generationens mest underskattade spel, och överlägset bäst i serien. Visst hittade spelet många köpare och finansiellt gick det säkert ihop, kanske till och med mycket bättre än så. Men jag tycker det förtjänar mer än så, jag tycker det är så fantastiskt att folk borde prata om det, hylla det och prisa dess förträfflighet än i dag. Lite som jag gör nu. Men i den värld jag ser är det inte så.

Färger. Underbara färger.

Färger. Underbara färger.

Sanningen bakom detta grundas troligtvis i att Ratchet & Clank ofta hamnar i det väldigt missvisande “Barnspelsfacket”. Spelen ser ut som Pixar-filmer, inte minst på senare år och på ett sätt förstår jag verkligen hur man kan ge spelserien stämpeln, även om jag aldrig skulle göra samma sak själv. Visst kan barn spela, men det kan också alla andra och jag, i egenskap av låtsasvuxen har aldrig funnit brist på varken utmaning eller intellekt i serien. Snarare har jag ofta blivit överraskad över de fantastiska världar som grafiskt alltid målats upp, hur olika men ändå enhetliga varje galax upplevts och hur bra plattformsspel med skitstora, jättekonstiga vapen fortfarande kan fungera.

Det verkar som Insomniac känner till lite fler färger än majoriteten av andra spelutvecklare
I Ratchet & Clank: Nexus fortsätter konceptet i bekanta men också bekväma fotspår. Visuellt är det lika slående som alltid och det verkar som Insomniac känner till lite fler färger än majoriteten av andra spelutvecklare. Det hjälper att lila är min favotitfärg. Och att jag gillar rymden. Man har sedan, sin vana trogen, låtit kreativiteten flöda när det kommer till vapen och utrustning. Denna del bjuder inte på några banbrytande, nyskapande idéer men det är mycket uppskattat att personliga favoriten Mr. Zurkon får återvända, och att han dessutom återvänder i form av hela hans familj. Ett vapen som tenderar att bli alldeles för kraftfullt då och då, men jag skulle inte vilja ha det det minsta annorlunda.

Riktiga nyheter hittar vi istället i Clanks ensamma sidospår, som utförs genom korta tvådimensionella plattformssekvenser med gravitation i fokus. Inget omkullkastande nytt det heller, men det passar väl in i spelserien och fungerar bra som variation även om sekvenserna både är för få och lite för korta. Den bästa nyheten för min egen del kommer istället i form av ett jetpack som man får fri tillgång till under några avskilda banor. Jag drömmer ofta om spel där jag obehindrat kan flyga och med ett jetpack på ryggen blir denna dröm en verklighet.

Men allt är inte perfekt under solarna. Jag känner mig lite kluven inför att kritisera ett spel för en kort spellängd, spel som kräver mellan 10-12 timmar att klara finns det ett alldeles för stort överskott på. Jag både hyllar och välkomnar Telltales episodbaserade struktur som jag hoppas vi får se mer av under nästa generation. Och hade jag på förhand vetat om att Ratchet & Clank: Nexus inte är särskilt långt så hade jag nog också landat i ett snällare omdöme.

Jag känner mig lite snuvad på konfekten
Men faktum kvarstår, när jag, bara i min andra sittning når slutbossen och sedan ser eftertexterna så känner jag mig lite snuvad på konfekten som bland annat A Crack in Time gav mig. För uppbyggnaden finns fortfarande där, så också allt extra “lull-lull” som gör spelen så speciella, men det tar slut väldigt fort och det är svårt att inte misstänka att spelet blev nerkortat och avklippt för att kunna tryckas ut till ett visst datum.

Som så många andra delar i serien så skulle jag inte tveka en sekund i att rekommendera Ratchet & Clank: Nexus till vem som helst. För det måste vara väldigt många som förbisett denna fantastiska serie. Men man ska vara beredd på den förhållandevis korta speltiden – en del kanske till och med uppskattar den. Och jag tror det skulle vara ett bra drag för serien att gå över till ett episodbaserat format. För dessa spel behövs, som inbiten tv-spelare behöver jag påminnas om att dessa färger finns, att denna kreativitet fortfarande flödar bland de erkända utvecklarna. Jag behöver spela spel där jag får flyga, dreggla åt rymden och hoppa mellan plattformar ibland. Och då är Ratchet & Clank bäst.

Kommentarer

  1. Rickard skriver:

    Grymt! För mig som har mindre tid än alla andra så lockar det med faktumet att spelet är kort. Känslan av att ha klarat av någonting kan ibland vara bättre än känslan av ett enormt spel som är bra men som man gradvis tröttnar på och sedan glömmer bort i lådan någonstans mellan Bioshock och Skyrim!

  2. Magnus Reuter skriver:

    Var är Junior ??? I want it back!

Skriv en kommentar