Krönika

Tredje gången gilt för Mafia?

Efter att de avtäckt Mafia 3 har väldigt många uttryckt sina förhoppningar för spelet baserat främst på vart det utspelar sig och vem en ska få spela som. New Orleans anno 1968 är inte bara i sig själv en signifikant period i USAs historia utan också en analog för dagens klimat där civilrättsliga frågor om klass och rasism brinner i varje gatuhörn, både i USA och Europa. Med stor sannolikhet kommer spelet genom att visa den tidens orättvisor kommentera vår samtid, vilket känns som en oväntat fräsch och positiv riktning för den här typen av spel.

Jag vill påstå att varken Mafia eller Mafia 2 ens var i närheten av att uppfylla sin potential
Så därför oroar jag mig. Mafia 3 kan bli ett av de mest angelägna spel som släpps de kommande åren, om det förvaltas väl. Jag vill påstå att varken Mafia eller Mafia 2 ens var i närheten av att uppfylla sin potential, trots att de hade en bra story som de lagt mycket resurser på. Med andra ord känns det som att vi sett detta förr.

Jag vet inte om jag kanske är lite speciell och har för höga krav på en del konstiga variabler, men för mig är en bra story ett korthus som faller i om några andra saker inte fungerar.

Mafia 3 Shootout

Till att börja med har vi kontroll. Mafia 2 hade en habil kontroll som var stundtals under strecket. Klumpig kontroll i bilkörningen främst men det är även nära att kontrollen i eldstrider och actionmoment får underkänt.

Sen har vi fysiken. Det rör sig alltså om detaljnivå här, men stundtals känns bilarna lite ballongaktiga och många föremål saknar liksom tyngd i spelvärlden. Någonting bara är lite halvt “off” när en rör sig i och interagerar med spelvärlden.

Och så har vi då just spelvärlden. Hur den tenderar att kännas som kulisser snarare än en stad som lever och andas. Nästan alla open-world titlar kämpar med den här variabeln, och jag tycker inte att någon annan än Rockstar har fått till detta till 100% ännu. All deras förmåga att skapa inlevelse är som smörjmedel för deras ofta utflippade berättelser.

’Suspension of disbelief’ är svårt när flera av spelets element förmedlar just disbelief
Så för att komma till poängen så blir summan av lite svampig kontroll, medioker fysik och känslan av en tom spelvärld en ganska förödande ekvation för inlevelsen. Och inlevelse är i princip allt när du ska kunna ta till dig en story. Jag vet att båda Mafia-spelen som släppts har en bra, välskriven story på papper och där ska all heder gå till manusförfattarna. Men hur bra den än är så går det inte riktigt att köpa det. Suspension of disbelief är svårt när flera av spelets element förmedlar just disbelief, misstro, till spelvärlden. Mafia 3 har för mig sina största utmaningar med just detta.

Men om vi ska tro på någon slags progression så är det viktigt att nämna detta: Mafia 2 var hästlängder bättre än Mafia på precis var och varenda punkt. Så om de lyckats vrida upp reglagen ytterligare några steg till titel nummer tre finns det anledning att vara försiktigt hoppfull. Även för en tjurig open-world perfektionist som undertecknad.

Kommentarer

  1. Lucas skriver:

    älskar verkligen mafia-spelen, så är väldigt nervös inför uppföljaren. Trailern såg grym ut men vet inte riktigt vad jag skulle tycka om vi får en till tom värld. Gta V har liksom höjt ribban väldigt mycket.

Skriv en kommentar