Erik Brudvig från IGN gav det 2/10 med motiveringen “förfärligt på nästan alla sätt”. Jim Sterling, som på den tiden skrev för Destructoid, delade däremot ut en tia och kallade det “en vacker och självmedveten tågkrasch.

Deadly Premonition är anledningen till att jag slutade använda sifferbetyg. Eller ville sluta, snarare. Jag är fortfarande skyldig till att använda dem när jag recenserar spel i en av Örebros lokaltidningar, men siffrornas värde känns bara mer och mer obetydligt för mig. För vad är poängen med att applicera siffror när spel som Deadly Premonition existerar? Spel som är både outhärdliga och fullständigt briljanta på samma gång. Hur ska en siffra kunna beskriva ett sådant spel när ord knappt kan göra det?

Trots det har jag skrivit om Deadly Premonition om och om igen. Och nu tänker jag göra det en gång till. För nu när tv-serien Twin Peaks äntligen har återvänt efter en 26 år lång frånvaro är det bara en tidsfråga innan folk kommer att börja prata om “hur najs det vore med ett Twin Peaks-spel”. Och då är det inte mer än rätt att jag, åter igen, kliver fram som den spelhipstern jag tydligen är (enligt Ludde) och informerar om att det perfekta Twin Peaks-spelet redan finns. Faktum är att det släpptes för snart tio år sedan. Och det heter inte Alan Wake.

Det är väldigt enkelt att avfärda Twin Peaks som något pretentiöst. Något som är konstigt bara för att vara det. Det är trots allt ganska svårt att hitta någon form av logik eller mening i något som emellanåt har mer gemensamt med en osammanhängande feberdröm än en strukturerad tv-serie.

Men sanningen är den att Twin Peaks är konstigt för att vi är konstiga. Vad som startar allting är, som i princip alla antagligen vet, mordet på den folkkära tonåringen Laura Palmer. Men i grund och botten är Twin Peaks en berättelse om sakerna vi alla gör bakom stängda dörrar. Och även om karaktärerna i serien är excentriska och ofta rent ut sagt galna är problemen de ställs inför lika jobbiga, obehagliga och verkliga som våra egna. Vad som gör Twin Peaks speciellt är hur serien inte håller någonting tillbaka eller försöker dölja karaktärernas inre knasigheter. Eller hemskheter, för den delen. David Lynch och Mark Frost tog invånarna i en avskuren amerikansk småstad och vände dem ut-och-in. Och resultat är skitkonstigt. Men framför allt är det ärligt.

Deadly Premonition försöker härma detta så pass mycket att det känns som att spela en bortglömd bootleg-kopia från Dreamcast-eran. Fast på en Xbox 360.

Det skulle säkert gå att prata om likheterna mellan spelet och tv-serien en hel eftermiddag, men jag tror att de här bilderna räcker för att visa min poäng:

Det här är The Log Lady, från Twin Peaks. Hennes grej är att hon spatserar runt med ett vedträ och levererar kryptiska råd till folk.

Och det här är The Pot Lady, från Deadly Premonition. Hon spatserar runt med en gryta för att… berätta att hennes gryta börjar bli kall.

Deadly Premonition är, egentligen, fruktansvärt. Det borde vara det, åtminstone. Men att spela det är som att se en söt hund som kissar sig själv i ansiktet. Grafiken är usch, tredjepersonsskjutandet är fy och uppdragen som måste utföras är stundvis extremt blä. Men, för ovanlighetens skull, det är just det som gör spelet fantastiskt. Ett finslipat och seriöst AAA-spel med tjusig grafik och höga produktionsvärden hade aldrig kunnat porträttera ofiltrerad vanvettighet så som Deadly Premonition gör. Det känns precis så bristfälligt som ett spel baserat på Twin Peaks borde göra.

Men alla pallar förstås inte att spendera flera timmar med ett spel som inte alltid känns toppen att spela. Om du inte vill spela Deadly Premonition funkar det dock galant att baksätespela det med en vän. Så länge du får en chans att uppleva storyn är det värt det. Framför allt eftersom att allt knyts ihop med ett avslut som… känns avslutande. Så om säsong tre av Twin Peaks gör dig missnöjd och förvirrad kommer det alltid finnas en annan version av berättelsen som ger dig allt du gillade med Twin Peaks och lite till.