Fredagslistan

Tommy och Annas GOTY 2015

Inte nog med att dessa två redaktionsmedlemmar inte begriper sig på musikspel, de bommade även GOTY-podden. Av helt legitima skäl, och det är bara en tidsfråga tills resten av redaktionen börjar tilltala dem vid namn igen, samt åter bjuder in dem i Svampchatten, Svampgruppen och Svampgemenskapen.

Hursomhelst! Trots allt ont blod så ska självfallet den tjurige Nintendo-pojken och den stressade estetik-elitisten få komma till tals, det bägge har gemensamt (bortsett från att de tycker Guitar Hero är obegripligt) är sina hårt nischade spelpreferenser och en ganska likgiltig attityd för AAA-spelen.

Här följer Tommy och Annas tankar kring spelåret 2015 och de fem spel de uppskattade mest.

Tommy har ordet:

Precis som 2014, har även 2015 varit ett ganska spelfattigt år för mig. Jag inser att mitt spelintresse hänger mycket på hur Nintendos dagsform ser ut, och även om den var helt fantastisk 2013 har de två senaste åren fått mig att gräva ner mig med ett enda spel i väntan på bättre tider – och 2015 var det spelet Unreal Tournament 4 (pre alpha).

Jag har alltid varit föga intresserad av de typiska AAA-titlarna, men det har aldrig varit så tydligt som 2015 då jag förmodligen inte har spelat en enda av dem – även om jag gjorde ett tappert försök med Fallout 4, tills jag kände att jag gjorde samma sysslor som jag redan gjort så många gånger tidigare.

Men trots att mitt spelintresse är svalt just nu har jag lirat några fantastiska titlar, där speciellt en stod ut:

05. FAST Neo Racing

Nej, det är inte det F-Zero vissa av oss väntat på sedan Gamecube-eran. Det är inte riktigt så putsat och slipat, men mest av allt försöker det inte ens vara F-Zero. Egentligen. FAST Neo Racing gör något eget, men inom samma genre. Det byter ut banbrytande arkadracing med loop-de-loopz och cray-cray-all-day-day för något lite mer sofistikerat och tankekrävande. Därför borde jag inte ens jämföra de två spelen, även om det såklart är frestande. Att FAST Neo Racing inte är F-Zero funkar både till dess nackdel såväl som dess fördel, och även om jag saknar mer galen bandesign så respekterar jag att man gått sin egen väg.

04. Yoshi’s Woolly World

Jag blev redigt besviken när Kirby trädde in i en värld av lera i somras, och sänkte genast mina förhoppningar på Yoshi’s Woolly World på grund av känslan av att Nintendo kanske inte har tillräckligt med resurser för att upprätthålla mer än de absolut viktigaste titlarna. AA-titlarna får nämligen gång på gång se sig uppenbart nedgraderade, när titlar som Mario Tennis till Paper Mario har misslyckats att leva upp till den standard som brukar uppnås. Men jösses, Yoshi’s Woolly World levererar exakt det jag ville ha, i en av de mysigaste co-opupplevelserna jag någonsin haft!

03. Super Mario Maker

Spelet som Nintendo förberett oss för under 30 år! Det är helt vansinnigt hur de lyckats göra ett spel där jag tycker det är roligare att bygga än att spela, när jag alltid avskytt att producera egna kreationer i alla andra spel som låtit mig göra det. Men när jag designar banor i Super Mario Maker är det som att jag spelar mot personen som kommer försöka ta sig igenom dem. Som att jag tar mig in i spelarens huvud, och försöker först hur hen tänker, för att justera designen därefter. Play Testing: The Game. Och när jag sitter där och ser personen misslyckas om och om igen, finns det faktiskt inget som slår glädjen jag känner.

02. Captain Toad

Det som från början var ett litet pappersexperiement i Zelda-tema blev till slut ett helt eget spel med den skattjagande Toad från Super Mario 3D World, efter att först testats i form av minispel som helt ärligt stack ut från resten av speluplevelsen – fast på ett bra sätt. Jag är en sucker för problemlösning och pussel, och kombinerar man det med en bedårande söt bandesign finns det inte mycket som kan slå det. Captain Toad är ungefär exakt vad man ska göra för att få mig på fall: Problemlösning, gullig estetik, variation. Det är så nära mästerverket Ilomilo som någon kommit sedan 2010.

01. Rocket League

Ibland släpps det ett spel som förvandlas till ett fenomen. Rocket League är ett sånt spel, och tog praktiskt taget över hela sommaren 2015. Det är två, fyra, eller sex bilar. Med raketmotorer. På en fotbollsplan. Med en jättestor boll. GO!! Genialt. Men även några av världens bästa kontroller, som låter skickliga spelare visa upp makalösa prestationer som får vem som helst att tappa hakan och inte kunna motstå lusten att själv börja spela enbart på grund av hur löjligt jäkla KUL det ser ut. Rocket League är det roligaste jag spelat på länge. Med tanke på hur mycket jag spelade det här spelet under sommaren 2015, finns det inget annat spel som kan mäta sig. Rocket League är enligt mig årets absolut bästa spel.

Anna har ordet:

För mig var 2015 till en början ett ganska trött år. Varför kom det inga titlar jag var intresserad av? Varför stod alla de lovade spelen långt där borta vid 2016’s horisont och såg så snygga och förföriska ut? Jag gick och längtade efter Firewatch, Cuphead och No Man’s Sky och kunde inte se vad jag hade rakt framför näsan.

Men några månader in på året så började saker och ting klarna, jag förstod att det här året skulle bli episodernas år. De kikade upp som snödroppar ur marken, smög sig liksom på. 2015 blev därför även ett år fullt av glada överraskningar, spel som jag knappt lagt märke till eller avfärdat visade sig vara fulla av nya idéer och fina upplevelser.

De spelen jag kommer nämna här har jag spelat väldigt olika mycket. Vissa har jag faktiskt inte ens rört vid, utan tittat på trailers, läst artiklar, tittat på let’s-plays och pratat om dem med mina kollegor. Och jag tänker inte ödsla en sekund på att redogöra för hur mycket tid jag lagt på vilka titlar. Jag vet att många tycker det är viktigt, men det hör JÄVLA inte hit.

Jag vill lyfta fram innovationer, idéer och estetik. Jag vill prata om det som gör att spelmediet rör sig framåt, vinner ny mark och visar att de är en kraft att räkna med.

De titlar som halkat utanför min topp-5 vill jag snabbt få räkna upp. Som Until Dawn, som har en så lysande idé. Så enkelt, så givet, så “varför har det här spelet inte kommit tidigare?!” och så snyggt! Beginner’s Guide som plockar itu allt vad spelupplevelse heter och gör något helt nytt. Witcher 3 som utmanar så många satta regler för hur spel ska bete sig, och verkligen tar konsekvenser till en ny nivå. SOMA med sitt starka manus som inte stryker medhårs. Återigen, 2015 var överraskningarnas år.

5. Tales from the Borderlands

Jag trodde väl aldrig att något från världen Borderlands kunde engagera mig på det här sättet, och jag ryckte bara stort på axlarna när jag hörde att det här skulle bli Telltales nya projekt. Inte heller trodde jag att det skulle få mig att le och skratta så mycket. Men det var precis det som hände, den här rackaren smög sig in via skrattmusklerna och rakt in i mitt hjärta. Telltale kunde förmedla känslor via humor i en skruvad dystopi, och det är tamigtusan värt att lyfta på hatten för. En upplevelse som bara blev större och större för varje episod, och Telltale, förlåt för att jag tvivlade.

4. King’s Quest

När jag säger att jag skrattar mer åt King’s Quest än åt Borderlands så tycker nog många att jag är lite lätt dum i huvudet. King’s Quest har mycket mer dratta-på-arslet-humor och känns betydligt barnsligare än Borderlands, och ändå så har gapflabben varit flera här, och jag tror jag kan dra slutsatsen att det är för att King’s Quest är så förbannat brittisk. När Borderlands är en witty amerikansk sitcom i modern tid så är King’s Quest Python, Pratchett och Izzard på en och samma gång. Och jag ÄLSKAR dessa tre, alltså älskar jag även King’s Quest. Lägg därpå till hur otroligt vackert spelet är, de fina karaktärerna samt att det har de snyggaste rökeffekterna du någonsin sett.
2015 bevisade därmed dubbelt upp att roliga spel inte längre bara är peka-klicka från nittiotalet.

3. else Heartbreak()

Eller, som jag föredrar att kalla det, “det coolaste PS2-spel du aldrig har spelat”. För else Heartbreak () är coolt, idén är cool, manuset är coolt och grafiken är så cool så att sulorna på dina sneakers smälter lite. Ändå tvekar vi. För else Heartbreak() är som hipstern som sitter själv i köket på hemmafesten, man vet att det här är en person som har fantastiskt rolig humor och bra smak för allt gott i livet, men man är så rädd för att man själv inte läst rätt böcker eller har en tillräckligt vass skivsamling så man vågar inte sätta sig och prata med hen. Var inte rädd, för hen fullkomligt värker av längtan att ha någon att tjöta film med, att få tips på serier hen missat och själv få ge dem. Så sätt dig hos köks-hipstern, du kommer garanterat ha det bra där och i Dorisburg.

2. Undertale

Det här året har två önskningar jag haft i många år infriats. Den ena kan ni läsa om på min första-plats, den andra kan ni läsa om här. Jag har länge längtat efter ett spel som ställer frågan: “Vad gör du egentligen? Du ska inte prova det här istället?”. För nej, vi drillas inte till att bli mördar-maskiner av spel, men vi behöver ständigt ifrågasätta varför vi dödar så mycket i dem, varför alternativen är så få. Så kom Undertale och gjorde just det, och bjöd på så mycket mer ändå, och responsen det har fått visar att det inte bara har varit jag som längtat efter det här, efter alternativen.

1. Life is Strange

LiS, som jag väntat på dig. Många hävdar att LiS’s manus är taffligt, dialogen ännu taffligare och att slutet var bedrövligt. Jag kan läsa all kritik om hur det känns avigt att vuxna män ska skriva om tonårstjejer och ibland förstå den, men jag tänker faktiskt strunta blankt i allt det negativa en stund. Jag vill se det här spelet för vad det är, inte för vad det inte är. För LiS är inte en perfekt spelupplevelse, men jag har jävlar i havet väntat på det här spelet i femton år.

Redan i de tidiga tonåren så ville jag ha spelet som berättade om unga tjejer och deras vardag, utvecklat av någon som tog uppgiften på allvar. Nu har jag det, och det heter Life is Strange och det är mitt GOTY 2015. Den trettonåriga Anna och den tjugosjuåriga Anna tackar Dontnod Entertainment för det här spelet och för att infriade min dröm.

Tack.

Kommentarer

  1. Ruben skriver:

    Gott så, båda två.
    Nu, NU är 2015 officiellt över. Mot nya upplevelser!

  2. Kaizen skriver:

    Så glad att ni skrev den egna goty lista! 😀 just för att eran personliga smak sticker ut och ni går alltid den vägen, vilket är så jävla rätt! Dessutom en frisk fläkt bland alla uppenbara listor som blir. (Alltså dem ska också finnas för de spel man ser i toppen av alla listor är ju jävligt bra) men de fantastiska spel som är lite smalare behöver också få skina!blev först lite ledsen att ni inte var med i goty avsnitten för det är så skönt att ha er som kontrast till de andra(samt att jag saknat Annas röst i paddan så mkt, man blev ju bortskämd i sommras). Men nu är allt förlåtet.
    Tack! ❤

    • Kaizen skriver:

      Insåg just att det där om Annas röst lät lite creepy.. det jag menar är att jag ofta håller med om relaterar till Anna och därför gillar hennes snack.
      Peace ✌

      • Anna Nilsson skriver:

        Kaizen, jag uppfattade ingenting creepy i den kommentaren, det enda som nådde min hjärnbark är “Nån tycker jag är söt!! Squeeee….!”
        Sen kanske det inte var det du skrev, men det var så jag tolkade det. Bra där!

  3. BooliBoo skriver:

    Det var inte igår Tommy gästade svampriket så hej på dig.

Skriv en kommentar