Gästkrönika

Förmågan att förstå

Tänk dig att du har ett extraliv, ett extraliv som du älskar, som du har spenderat större delen av ditt liv med att utforska och utveckla. Tänk dig också att du är riktigt bra på ditt extraliv, att det är din fristad där du får känna andrum och lugn i en annars ganska stressig vardag. Tänk dig sedan att du hela tiden, av de personer du möter får höra att du inte borde existera i ditt extraliv, att det inte är ett liv för dig. Tänk dig att främlingar som du aldrig träffat och som inte har en aning om vem du är skickar meddelanden om hot av hat till dig endast för att du vill värna om det liv du älskar. Såhär är det för mig, och för många andra kvinnor ihop med mig. För att vi är kvinnor som älskar spel, för att vi är kvinnor samhället anser är på fel plats.

När jag spelar ska jag vara glad om jag får bli ”en av killarna”, men i sammanhanget så ska jag inte vara glad för att vara kvinna.
Repertoaren brukar vara den samma. Ett konstaterande om vad jag tycker är bra eller kul leder till en lång harang om varför och hur jag har fel. När jag spelar ska jag vara glad om jag får bli ”en av killarna”, men i sammanhanget så ska jag inte vara glad för att vara kvinna. För att komma dit där jag är en av dem och för att få vara kvar där måste jag vara tillräckligt bra, men aldrig vara så pass bra att någon blir slagen av en tjej. Kille blir jag i de sammanhang där jag inte utmanar eller tar plats, men kvinna blir jag alltid när de ska sätta mig på plats.

I sin arsenal har kvinnliga spelare inte mycket att komma med när det kommer till diskussioner där män försöker att sätta en på plats. Få är argumenten som kan ge en foten in i diskussionen och få den att stanna där, istället dras snabbt mattan ut under ens fötter genom förklaringar om att jag, som en mindre betydande varelse, inte vet vad jag pratar om.

På andra sidan besitter männen en ofantlig arsenal av kommentarer, ord, begrepp och erfarenheter, fullt legitima, som utan någon vidare eftertanke används för tillrättavisning av kvinnan till sin rätta plats. Platsen där hon ska vara, det vill säga långt ifrån männens privata “man-cave”.

Det här är ingenting nytt. Men det är tyvärr något som vi behöver upprepa ännu en gång. Vi som är med om det dagligen vet om det. Personerna som trycker ner oss vet om det. De som står vid sidan av och tittar på utan att säga någonting vet om det. Vi måste sluta blunda för hur det faktiskt ligger till. Vi alla vet om det men det är så få som faktiskt förstår. Om vi inte kan skapa ett extraliv där alla människor kan känna sig trygga och säkra oberoende på vilket kön du tillhör, hur ska vi då kunna nå det jämställda samhälle som så många av oss faktiskt strävar efter? Jag vet inte hur det är med dig, men jag tycker att det faktum att slippa nedvärdering eller hot på grund av ens kön under en match i ett tv-spel borde vara en självklarhet, inte ett privilegium en får ta del av om en beter sig ”rätt”.

För vi är kvinnor som älskar spel, för vi är kvinnor som är exakt där vi borde vara.

Text av Matilda Duvri

Matilda Matilda Duvri är en TV-spelande, filmälskande, taxägande, tatuerad, podcastande, universitetsstuderande, förskolejobbande skräckfantast och feminist. En mästare på headshots, som är förbannat envis och en otroligt dålig förlorare… och vinnare.

Kommentarer

  1. Sara Malm skriver:

    Grymt bra skrivet

  2. Riktigt bra skrivet och verkligen något som fler skulle ta lärdom av! 🙂

    För vad spelar det egentligen för roll vad man gör och vem som gör det så länge man har roligt?

  3. Johanna skriver:

    Jättebra skrivit och en viktig sak att ta upp. Även om jag tror att det är på väg åt rätt håll finns fortfarande problemen och vi får inte bli tysta.

  4. Emma Grimmfjäll skriver:

    Så jäkla bra skrivet, Duvri! Blir så jävla stolt och får en tår i ögat. Du är alldeles perfekt som den du är och du är precis där du ska vara! (Fast du borde vara hemma hos oss lite oftare, snälla, vi saknar dig och Harry behöver sin gränsöverskridande, coola och normbrytande faster på nära nära håll.) Skrivteknisķt och grammatiskt är det bara att lyfta på hatten. Felfritt, felfritt, felfritt. Väntar med glädje på nästa krönika. (Jaaaaa, jag vet att detta blev lite blödigt men så får det bli ibland när en pyser över av stolthet och kärlek.)

Skriv en kommentar