När jag tänker efter så är det väldigt få reinkarnationer, om än någon, som fångat essensen av vad som gör Batman bra och intressant på ett bättre sätt än Rocksteadys Arkham-serie. Gillar jag Rocksteady på grund av Batman, eller gillar jag Batman tack vare Rocksteady?

Medan jag klurar vidare på ovan nämnda frågeställning så tänkte jag också tillägna den mörke riddaren veckans Fredagslista. Här nedan listas därmed tre bra, och tre mindre bra saker med den senaste (och tydligen sista) delen i Arkham-sagan. Mycket nöje!

3 saker Arkham Knight gör riktigt bra

Handlingen
Genom hela Rocksteadys Arkham-serie har handlingen känts välskriven och välberättad. Men det är i den tredje och avslutande delen av trilogin som jag ser en större ambition. Allt från små sidogrejer till större plotlines sys ihop i den tredje delen, med en ton som är aningen mörkare och mer allvarlig än tidigare delar. Även spelets huvudnamn, Arkham Knight, har vuxit tills sig mot slutet och känns där jag är nu, ca. 60-70% in i handlingen hyperintressant. Inspiration tycks ha hämtats från en rad olika populära seriealbum, men det Rocksteady gör bäst med Batmans storyark är deras egna prägel och variation. Detta gör att jag trots att ha läst rätt mycket om Batman aldrig riktigt kan förutse allt som kommer hända. Och det gör det hela väldigt spännande.

Sidouppdragen
Sidouppdrag kommer allt som oftast handla om att upprepa mer eller mindre monotona saker. Men det Arkham Knight gör så bra är framförallt att spelaren ges valmöjligheten att jaga efter vad hen helst vill. I mitt fall exempelvis har Catwoman hittills fått vänta eftersom jag inte riktigt orkar bry mig om The Riddler ännu. Däremot har Two Face fått veta vad jag går för. Alla dessa sidouppdrag innebär visserligen att du gör samma sak upprepade gånger, men du kan mixa uppdragen precis som du själv önskar. Glädjande är det också att de skiljer de sig ifrån varandra rent strukturellt och i tempo. Och när allt kommer omkring känns näst intill allt jag hittills gjort i Arkham Knight som relevant för vad som försiggår i staden.

Batmobile
Jag trodde verkligen att det skulle vara en gimmick, för förutom finare texturer och ett jämnare flyt så är det rent konkret endast Batmobile som skiljer Arkham Knight från Arkham City. Och visst bryter hela konceptet med Batman i en mindre stridsvagn mycket mot det som gör Batman till den han är, men det går inte att förneka att det känns förbannat häftigt att mangla ner allt motstånd längst trånga bakgator i 200 km/h. Och det är verkligen häpnadsväckande hur väl det allra mesta fungerar, allt från regelrätta strider mot radiostyrda tanks till pussel och biljakter. Lite vassa kanter här och där, men rent generellt är jag imponerad över hur väl allt ändå fungerar.

..Och tre saker som kunde vara bättre

Batmobile
Jag fattar att Rocksteady verkligen vill visa på hur denna mirakelmaskin är livsviktig för Batman. Och som jag nämner här ovan så finns det långa stunder där jag stortrivs i min mini-tank. Men det finns också de stunder som är frustrerande och jobbiga, där jag tvingas in i bilen för att samtidigt vara stealth. Stealth, i en minitank? Really? Nyckelordet här är dock tvingar, för i en öppen värld med många valmöjligheter tycker jag det är väldigt synd att jag tvingas tackla problemen på ett sånt inrutat och uppstyrt sätt.

Det overkliga
ivyJag vet hur det låter. Att kräva realism i ett superhjältespel är både långsökt och rätt korkat. Realism bör aldrig eftersträvas, eftersom det i spelens värld går att vrida upp till 11 utan konsekvenser. Men Batman är en personlig favorit för att det ändå grundas i en mörk och relativt jordnära, fiktionell verklighet. Det finns regler, och när dessa regler bryts så går också bilden av världen sönder lite. Det bästa exemplet på vad jag menar är Poison Ivy och hennes förmåga att tala, känna och kontrollera växter och annan botanik. Jag köper det inte, helt enkelt. Detta problem har funnits med redan i första Arkham-spelet, men det innebär att jag stör mig mindre på det. Snarare tvärtom.

Det mörka och regniga
Hey, jag fattar. Gotham är ganska säkert den sämsta staden att bo i någonsin. Skit händer, hela tiden. Och givetvis är det alltid natt och givetvis regnar det hela tiden. Men jag tänker tillägna denna sista position på listan till att gnälla på vädret. För även om mörkret och regnet sätter stämningen så blir det också jävligt tjatigt en bit in. En variation i miljön hade gjort att regnet kändes blötare och jobbigare. Och jag säger inte heller att Batman ska ut och glida mellan hustaken mitt på blanka dagen, men det vore uppfriskande att spela som vanliga Bruce Wayne en gång eller två, och där skulle ju solljus faktiskt kunna få plats också – även om han säkerligen skulle vara lika deppig som alltid.

Det här tre sista punkterna är små små klagomål i en väldigt stor och medryckande upplevelse. Under denna helg ska jag spela färdigt äventyret och mitt färdiga omdöme kommer jag förmedla ut under nästa veckas säsongsfinal av Svamppod. Fram till dess önskar jag er en oerhört trevlig och ledig Batman-helg!