Krönika

När laserpekaren inte räcker till

Som spelentusiast och kattägare har tanken självfallet slagit mig att kombinera de två passionerna. Nej, jag pratar inte om att äga ett virtuellt husdjur, även fast det också är en helt rimlig idé. Jag tänker istället på det omvända, att låta mina två pälsbeklädda odågor ta steget in i spelvärlden. Jag laddade ner ett spel med det fantasieggande namnet Game for Cats på ipaden och föreställde mig hur de med spänning skulle slänga sig över de virtuella mössen och laserpekarna och att jag aldrig skulle behöva lyfta ett finger någonsin igen. För visst är det väl så, med djur såväl som barn, att man tänker att man ska leka mycket mer med dem, än vad man i verkligheten orkar med. Ingen vuxen vid sina sinnes fulla bruk tycker det är roligt att gång på gång kasta en boll eller vifta med färgglada fjädrar i luften timme ut och timme in.

Att vi skulle involvera våra husdjur i ett eget, starkt rotat intresse så som mode eller spel, är väl i viss mån helt naturligt steg i att förmänskliga dem. De ska spegla oss och kan i värsta fall bli en form av  förlängd identitetsmarkör, snarare än egna individer. Och det finns självfallet pengar att tjäna på just den identitetsmarkören. 2012 lade vi i runda slängor 10 miljarder svenska kronor på våra husdjur (och det finns ju knappast någon anledning att tro att den siffran har minskat sedan dess). Mycket av pengarna lägger husdjursägare på rätt rimliga saker, så som foder och försäkringar. Men en hel del av pengarna läggs även på spa-besök, rosa velourkjolar och dylikt krimskrams till våra små. Helt enkelt: saker som säger mer om oss som djurägare, än vad det säger om djuren vi äger.

Frågan är dock om det handlar så mycket om image när det kommer till djurspel. Det är ju knappast så att katten eller hunden kan sitta och LAN:a timma ut och timma in, diskutera det senaste jrpg:et eller förstrött sitta med sin alldeles egna Nintendo DS. Det enda som verkar intressera våra fyrbenta vänner i lekväg är jakt. Jaga råttor, jaga fåglar, jaga katter, jaga laserpeksprickar. Döda, döda, döda. Strunt samma i berättelsen, grafisk komplexitet eller buggar. De bryr sig inte, så länge de får jaga. Åtminstone om man får utgå från en snabb googling över vad för typ av spel som finns ute på marknaden. Våra gulliga husdjur är helt enkelt mordlystna galningar som skulle få vilken GTA V-hatande förälder att gå i taket (okej, kanske överdrev något nu, men ni förstår vad jag menar!). Därav kanske inte riktigt samma typ av målgrupp som säg, exempelvis, barn.

Tyvärr möttes Games for Cats med måttligt engagemang från min ena katt och den andra gav mig i sin tur en sådan där blick som får mig att totalt ifrågasätta hela min existens. Den måttligt intresserade katten gav spelet ungefär en timma. Sedan dess har han aldrig någonsin varit intresserad igen. Så jag får väl fortsätta med tröttsamma lekar med låtsasmöss och plingande snören. Ipaden blev, i detta fall, inte den barn-, förlåt jag menade kattpassare jag hade hoppats på. Spelet blev istället snabbt utkonkurrerat av det högst analoga fönstret med ett gäng blåmesar utanför. De klarade sig visst gott med underhållning, utan min inblandning. Katterna förstod inte tanken med djurspelet och så här i efterhand, inte jag heller.

Skriv en kommentar