Jag ska börja med en bekännelse. Jag är väldigt nervös över att skriva den här recensionen av Resident Evil 7. Det beror på två anledningar.

Den första anledningen är att jag hatar skräckspel. Med hatar menar jag avskyr, får svettningar bara jag hör ordet, försöker undvika i största möjliga mån, vägrar i vanliga fall att hålla i det med tång, och så vidare. Skräckspel är, bokstavligt talat, en stor skräck för mig. Vilket kanske ter sig lite ironiskt, då jag inte har några som helst problem att sträckkolla skräckfilm efter skräckfilm.

Men när det kommer till skräckspel har jag en ganska tunn repertoar titlar att skryta med (det enda jag kan komma på, på rak arm, är det mys-ruggiga peka-klicka-spelet Yearwalk). Det är något med att ha kontroll som skrämmer mig.  I skräckfilmens värld är det inte jag som drabbas och jag kan därför bekvämt luta mig tillbaka i vardagsrumssoffan medans huvudrollsinnehavaren jagas, styckas, torteras, you name it, I have seen it. Men med spel är det annorlunda. Valen jag tar påverkar mig personligen, eftersom jag styr, jag är i kontroll. Inte på riktigt såklart, men det tänker jag inte på när jag vandrar längst en blodstänkt korridor i ett nedgånget hus i Louisiana.

Dessutom så hatar, hatar, hatar jag jumpscares. Riktigt dumt påfund. Resident Evil 7 är fullt av det.

Den andra anledningen till varför jag är nervös över att skriva den här recensionen, är på grund av att jag aldrig har spelat ett enda Resident Evil-spel någonsin. Nada, niente, noll. Förrän nu det vill säga. Det kan ju te sig något orättvist att jag ska recensera ett spel som älskas av många, men som jag själv inte har någon som helst relation till. Till mitt försvar fick jag spelet dumpat i knät, något motvilligt till och med. Men samtidigt, ska erkännas, med en viss nyfikenhet (denna ljuva nyfikenhet, exakt det som motiverar en stor majoritet skräckspelskaraktärer till att hamna i olustiga situationer). Kanske är det nu jag börjar älska skräckspel liksom?

Nej, tyvärr, min ovilja till skräckspelgenren består. Vilket i sin tur enbart har att göra med att jag är en stor fegis, inte för att genren kan leverera bra, och ibland till och med riktigt bra spel. Resident Evil 7 faller definitivt innanför den sistnämnda kategorin.

I ett mindre skrämmande spel hade pussel-sekveserna i spelet varit alldeles för enkla. Men det fina i den kråksången är att de i denna kontext blir väldigt lagom svåra. Detta på grund av att jag konstant går runt och krampaktigt hållit i min lilla, minimalt funktionella fickkniv, med rädsla för mitt liv. Ett störningsmoment som helt klart uppar svårighetsgraden så att säga. Och det gäller inte bara klurigheterna. Jag märker att min egen rädsla gör allt extra svårt. Att slåss blir extra svårt, att gå blir svårt, att smyga blir svårt, allt är svårt.  Jag är nämligen rädd att allt jag gör kommer att leda till min död. Det är dock svårt att säga om det beror på spelet som sådant, eller att jag, som sagt, är en stor fegis. Men svårt är i detta fall inte lika med dåligt. Det är ju ett skräckspel och tanken är ju att jag ska vara rädd. Vilket jag är exakt hela tiden.

Jag vill även ge en uppmuntrande tumme upp till Capcom bygger skräck genom total galenskap. Här är det inga subtila hintar, kattjamande ungar eller stillsamt mörker. Istället är det den råa, okontrollerade galenskapen, det impulsdrivna och totalt kaotiska som skrämmer. Oberäkneligheten, om man så vill. De fiender vi möter är lika mycket djur som de är människor, en slags påminnelse om att vårt civiliserade samhälle bara är ett korthus redo att falla när som helst.

Kommer jag spela skräckspel igen? Inte på riktigt länge. Har jag spelat Resident Evil 7 i VR? Herregud, nej. Och om jag någonsin skulle spela ett skräckspel i VR? Aldrig i livet.