För 67 år sedan, 1950, öppnade kryptoanalytikern och matematikern Alan Turing sin artikeln “Computing Machinery and Intelligence” med en enkel fråga: Kan maskiner tänka? För att kunna hävda att maskiner kan tänka för sig själva, då borde det inte gå att se någon skillnad i en människas resonemang och en maskins resonemang, menade Turing. Därmed hade Turingtestet sett dagens ljus, ett test som än idag används som en måttstock för att mäta hur “smart” en AI är. Om en artificiell intelligens kan besvara en uppsättning frågor, på ett sådant sätt att det är omöjligt att avgöra om avsändaren är människa eller maskin, då skulle vi äntligen kunna hävda att maskiner har uppnått intelligent liv.

Fascinationen av människoliknande automater går dock längre bak än Turing. Tanken om icke-biologiskt intelligent liv har gäckat och fascinerat människan i årtusenden. Redan runt 500 år före Kristus skrev den grekiska poeten Pindaros:

“The animated figures stand
Adorning every public street
And seem to breathe in stone,
or move their marble feet”

Och idag kan man väl säga att vi är närmare än någonsin. Vi kan hitta AI:s överallt: min namne Siri i telefonen, twitterbots och hologrammet Hatsune Miku som säljer för utsålda hus. En av de mest kända schackmatcherna genom historien var till exempel den mellan den flerfaldigt hyllade schackmästaren Garry Kasparov och programmet Deep blue (Deep blue vann för övrigt). Men än så länge är vi inte riktigt framme, för ingen AI har ännu klarat av att passera Turingtestet. Inte i det verkliga livet i alla fall.

I populärkulturen däremot, där har AI:n klarat Turingtestet gång på gång på gång. Ända sedan människomaskinen Maria såg dagens ljus i Fritz Langs odödliga klassiker Metropolis från 1927 har vi matats med böcker, filmer och spel om fenomenet. Och ofta får sinnebilden av AI:n symboliseras av just en kvinna.

2B or not 2B?

Så är det även i Platinum Games Nier: Automata, efterföljaren till Nier. Jorden är en konstant krigszon och befolkas över huvud taget inte längre av människor, undantag några få kluster. Resten har tagit sitt pick och pack för att resa till månen, i ständig väntan på att kunna åka tillbaka. Samtidigt på Jorden pågår ett 1000 år långt krig  mellan robotar och androider, där androiderna slåss för människorna och robotarna för icke-namngivna utomjordingar. Mitt i allt hittar vi spelets protagonist, android-soldaten med det Shakespearianska namnet, 2B (“To be”). Kallhamrat slår hon både robotar och älgar med sitt jättesvärd, allt medan hon bär sin tajta, svarta, goth-viktorianska klänning med skrymmande slits.

Jag vill komma ifrån känslan av fluktandet, av det som skaparen Yoko Taro i en intervju kallar för “fanservice”. Till stor del klarar jag av det, mycket tack vare att Nier: Automata lekfullt hoppar mellan olika spelgenrer så som fighting-spel, shoot-them-ups och 2D-plattformar, tillbaka till 3D-plattform. Allt paketerat i en halvt-om-halvt öppen värld med vackra vyer. Det är, rent ut sagt, toppenkul gameplay. Men så är den där igen, helt utan förvarning. Vinkeln. Ofta kommer den när 2B klättrar upp för en stege. Helt plötsligt är det enda som täcker upp skärmen 2B:s vita stringtrosor med tillhörande bakdel. Vilka fans som Yoko Taro pratar om när han gubbsjukt kallar Vinkeln för fanservice är oklart, men en sak är tydlig: det är inte jag.

Sexualiseringen av 2B är dessvärre inte det första av sitt slag och inte heller det sista. Fembots, The Stepford Wives och Maria i Metropolis bygger alla på samma tankegods, där det blir acceptabelt att objektifiera en kvinna för att hon är just det, ett objekt, en tingest, en AI. Det är inte en riktig människa och då får man helt plötsligt makten att göra lite hur man vill. Är hon dålig i sängen? Omprogrammera henne. Är hon uppkäftig? Omprogrammera henne. Vill hon skapa sig ett eget liv? Omprogrammera henne. Kritisera sexismen som appliceras på kvinnliga AI:s? Meh, det är ju inte på riktigt.

Robotar och androider, sida vid sida.

Jag trodde dock att jag var mer härdad. Som sagt, populärkulturen är ju fyllt av det här. Kanske kommer reaktionen från att jag någonstans vill förvänta mig mer av Nier: Automata. För det här är inget korkat spel, tvärtom. Tunga frågor om existentialism återkommer gång på gång, men aldrig utan en stor dos humor. Ett exempel är när jag möter roboten Jean-Paul (en klar blinkning till den franska filosofen Jean-Paul Sarte), med hög hatt och stroppig uppsyn konstaterar att “Essens och existens är två komponenter av samma ting”. Eller som hans mindre imponerade robot-vän kallar Jean-Pauls utsvävningar för: mumbo-jumbo.

Godhet och ondska är inga självklarheter i spelet, vare sig när det kommer till människor eller maskiner. Maskinerna har nämligen blivit så pass lika oss att gråzonerna är oundvikliga. De vill ha svar på frågor om kärlek, om hat, om meningen med livet. Någon vill arrangera en fredsparad, en annan vill bara låta världen brinna. Budskapet i Nier: Automata är tydligt: det är lätt att se fienden som hjärndöda monster, fram till att du börjar prata med dem. Jag känner mig lika ofta som en hjälte som en obarmhärtig bödel. “Lyssna inte på dem, de är ju bara maskiner” tröstar min android-assistent 9S, samtidigt som jag känner mig som ett moraliskt vrak.