När jag skulle välja om jag skulle köpa en Xbox 360 eller en Playstation 3 var valet enkelt. Det fanns inget speciellt med de exklusiva spelen till någon av konsolerna som tilltalade. Dudebro killstreak eller Macho shootfest 2000 var inget som skulle komma att avgöra mitt val. Däremot fanns det en väsentlig skillnad. Det fanns en konsol som hade en onlinebutik som var att räkna med. Den stora skördefesten var också förstås ”Summer of Arcade”. Några av de absolut bästa spelen den här generationen har kommit ur Microsofts sommarsatsning. Vad som från början var ett halvhjärtat försök att erbjuda något i den annars så magra spelsommaren efter E3 kom att bli en av årets spelhöjdpunkter.
I år inleds spelfestivalen med nystartade studion Supergiant Games premiärtitel Bastion. Jag har följt spelets utveckling de senaste halvåret via deras halvtimmesdokumentärer ”Building the Bastion” som släppts månadsvis via Giant Bomb.
Med allt detta vill jag ha sagt att jag har peppat så in i bomben inför detta – och nu äntligen har jag fått spela!
Så frågan är nu: håller Bastion vad min fantasi lovat?
Supergiant Games debut är ett actionorienterat äventyrsspel med stilistisk tecknad grafik och stort fokus på utrustning och anpassning. Du klär dig i rollen som ”The Kid” som vaknar upp efter en händelse som kort och gott refereras till som ”The Calamity” (ungefär katastrofen). Världen har raserats till spillror som hålls svävande i luften (precis som tegelstenar inte gör) av en okänd kraft. Pojken tar sig till Bastion där ett magiskt monument, med kraften att återställa allt till sin forna form, finns. Härifrån beger sig gossen ut i världen för att leta reda på de kristaller som monumentet behöver för att utföra sin rekonstruktion. På vägen träffar han några bekanta ansikten som följer med till Bastion och erbjuder sina tjänster till hjälp.
Hela äventyret spelas som en återberättad saga där pojkens första möte efter The Calamity återberättar hans äventyr med en raspig sydstatsröst som hämtad ur en gammal västernfilm. Mindre smakbegåvade tyckare har redan uttalat sig om att rösten skulle vara töntig eller tjatig, men där har de felfelfel! Rucks, som karaktärens namn lyder, har inte bara en fantastisk röst – han reagerar på ett snyggt sätt på hur du spelar. Supergiant Games måste ha spelat in repliker i ett halvår med tanke på alla möjliga olika situationer som kommenteras. Som exemepel får varje uppsättning av vapen sin egen liten vinjett när man lämnar tyghuset med en ny kombination.
Stor möda har lagts på presentationen och berätteriet. Grafiken är handritad och unik, designen är magnifik och ljudbilden är laddad med stämningsfulla stycken som påminner om några av Eric Serras allra bästa alster.
Världen och berättelsen serveras som ett jämntjockt disigt töcken som lindar dig i rejäla sammetsgardiner av bakgrund och detaljer. Bastion har en rik omvärld och Supergiant Games är inte blyga att fullständigt blända mig med intryck från den. På ett smart förpackat och självklart sätt berättas det i förbifarten om allt från forna krig, orientaliska örtkryddor och flora och fauna. Jag bävar inför tanken på hur mycket material som måste ha författats till spelet.
Sett till spelbarheten är det egentligen ett tämligen simpelt spel vars huvudsakliga spelläge är strider mot horder av fiender längs linjära banor. Men man ska inte låta sig luras av det enkla upplägget. Det finns ett vidunderligt djup i systemet och det som inleds som en knapphamrande Dark Allianceklon ersätts succesivt mot mer strategi.
Det finns mycket att hämta i Bastion. Äventyret i sig tar många fler timmar än vad jag är van vid i spel på de nedladdningsbara tjänsterna och omspelningsvärdet är gigantiskt med allt från ”new game plus” (Hej Ina!), utmaningsreliker som fungerar som skallarna i Halo-serien samt tonvis av prylar och material att samla.
Om jag ska sluta lyfta fram allt jag gillar med Bastion och koncentrera mig på motsatsen finns det egentligen inte så mycket att säga. Slutspelet är lite vekt och det sätter en ljummen sordin på ett annars så välgjort crescendo – men det är i mångt och mycket det enda negativa jag har att säga. Bastion är fantastiskt och för mig är det en klar kandidat som ett av årets bästa spel.
Pluspoäng till den som först påpekar DNA-referensen!
Det var väl fan! Gång på gång påminns jag om att jag måste skaffa en Xbox 360. Måtte ekonomin tillåta snart!
”Precis som tegelstenar inte gör”, härlig Liftarens Guide-referens 🙂
Hejhej Samson ^^
Fin text! <- Det låter lite mesigt och "nåt man säger till alla", men jag menar det.
Spelade Trialversionen av spelet och kände mig väl inte toksugen och "dethärmåstejagköpanupåengångomgomg" eftersom jag inte visste mer om spelet än det jag sett där, men jag blev mer intresserad nu när jag läst detta 🙂
Hade det stått mellan PSN och XBLA för mig hade jag fasiken inte kunnat bestämma mig. PSN har ju thatgamecompany och Q-Games. Tur att jag inte behövde välja.
Halloj Ina. Jag är helt med dig angående Thatgamecompany och Q-games. Jag dyrkar både flower och Pixeljunk Eden t ex, ingen av dem fanns dock när jag stod och valde konsol 😉
Hmm… jag hoppades att du skulle lyckas sälja in det här för mig men jag förehåller mig likväl rätt skeptisk. Visst är det fint, jag är inte sen att gilla handritad grafik, tvärt om. Men den klassiska action RPG genren innehåller ju knappast någon större konkurrens idag (3D Dot Game Heroes kanske) så dom kommer väl undan med att langa generiska fiender i långa led från start till slut. Men det är alltså bilden jag fått av videos och annat, jag har alltså inte spelat det.
Det stämmer säkert att det finns ett djup i samlandet och pillandet med föremål, men själv skippar jag gärna allt sånt. Är nog Donkey Kong 64-traumatiserad eller nåt. Jag får lite bilden av att Bastion är lite som Tim Schafers Brütal Legend eller Psychonauts, fina spel och så där men med ett gameplay som egentligen är ganska meh. Men jag vet som sagt inte säkert. Fan, det är ett dilemma om man ska köpa det här fortfarande!
Avgrundsvrål:
Jag skulle kalla fienderna fula, men inte generiska. Du har pansarförsedda paddor som du måste slå bakifrån. Du har svävande ögon som bara kan dödas när de tittar på dig. Du har ninjor som teleporterar sig framför dig och ger dig en halv sekund att counterblocka. Du har växter som skjuter taggar. Du har fiender under marken som poppar upp för att attackera dig, och som en decoydocka är bra att använda sig av för att besegra. Du har fåglar som dyker och skjuter mot dig. Du har demoner som svingar stora yxor i närstrider. Du har stora runda blobbar som skjuter giftig sörja som du inte får gå i. Och beroende på din vapenuppsättning kommer du tackla dem alla olika, för att sedan vidareutveckla din spelstil beroende på vilka uppgraderingar du väljer att modifiera dem med.
Bastion är förmodligen det näst bästa jag spelat i år hittills. Har man någon gång uppskattat ett liknande spel (Seiken Densetsu, eller något annat action-RPG) tror jag inte man kommer bli besviken. Vill du pilla med vapen, uppgraderingar, förmågor och dynamiska spelregler är du välkommen att göra så. Vill du däremot som jag, bara köra machete och shotgun, går det lika bra.
@Avgrundsvrål: Jag skulle säga att det, precis som med bra fightserier såsom God of War eller Ninja Gaiden, är kombinationen av olika fiendegrupper som står för den huvudsakliga variationen – även om det, som Tommy påpekar, också finns en rik fauna att börja med.
Skördade denna titel på Steams julrea, och efter ca 30min provspelande måste jag säga att jag ser fram emot att sluka denna skönhet.