Recension

Soul Calibur V (Xbox 360)

Soul Calibur var i några år mitt absoluta favoritfightingnöje. Det var serien som fick mig intresserad av kombos och att sitta och nöta knapptryckningar tills jag hade lika distinkta fingeravtryck som en hubot*. Sedan kom tuttarna. Misstförstå mig rätt, de har alltid varit där. Men konsekvent under seriens utveckling blev de större och allt mer exponerande, samt fick en allt mer framträdande roll i marknadsföringen. Utan att det var ett medvetet val slutade jag helt intressera mig för Soul Calibur.

WOT? This isnt what I orderd!

Därför såg jag verkligen fram emot att få recensera Soul Calibur V. Det skulle bli en chans att göra upp med serien och dess prioriteringar, att få skriva min vinkling av en titel som jag började med att älska för att sedan låta den glida ur mitt liv utan att känna det minsta saknad, allt på grund av hur de valde att profilera sina kvinnliga karaktärer och bedriva sin markandsföring. Det skulle bli episkt. Stilbildande, till och med. Ett manifest, kanske. Eventuellt en pjäs.

När karaktärsskrämen dyker upp på min platt-tv efter vad som kan vara ett av de mest menlösa introsekvenserna i historien av introsekvenser dör alla mina förhoppningar. Vad fan, Namco, är det här för nyanserat jävla skit?

Karaktärer som enligt genrens mått lika gärna skulle kunna gå runt i termobrallor på en badstrand stirrar tillbaka på mig! Exponerad hud och urrigning i all ära, men det står i minoritet till resten av urvalet.

Vad.Fan.Namco? VAD FAN?!

Ska jag nu inte kunna få uttryck för min twittrande kulturmarxistsika queerfeministådra och bara kunna kamma hem lätta poäng genom att spy galla över guldbikinis utan istället faktiskt behöva recensera spelet SERIÖST?!

HELVETE!

HELVETES HELVETE!

Och ett fightingspel dessutom, en genre som är näst intill omöjlig att recensera om man inte är insatt i den från början. Eftersom jag är ungefär en lika bra förlorare som Bruce Banner som slår tån i ett stolsben en tisdagsmorgon är en stabil kille är fightingspel inget jag engagerade mig i efter att min kärlek för Soul Calibur och scenen överlag tog slut någonstans under seriens tredje installament.

Öum, vem fan är du och varför ska jag bry mig?

Öum, vem fan är du och varför ska jag bry mig?

Men om jag ska bedöma Soul Calibur V som ett gammelt ingrott “Det var bättre förr innan Ivys tuttar fick mer screen-time än Malou von Sivers”-fan (och det tycker jag absolut att jag ska) så är spelet rätt kul. Även om alla mina favoritkaraktärer tycks ha fått stryka på foten har de ersatts med snarlika, om än påklädda och extremt mer tonårsjobbigga, versioner av sig själva som duger lika bra. Det finns en del nytillskott också, men de verkar så Twilight-flörtande trista att jag inte ens idess lära mig namnen på dem.

Den tid jag spenderat i de få offlinelägen som finns har jag lyckats dra på mig en lesbisk crush på Hilde samt lära mig tillräckligt många kombos för att kunna klå en tillfredställande mängd datorstyrda fiender och ett fåtal intet ont anande vänner. Karaktärsgalleriet är varierat men efter att främst stillat mina versuslustar med Marvel vs. Capcom 3 och valfritt Guilty Gear känns Soul Calibur Vs personligheter rätt tillbakadragna i jämförelse. Det är ungefär som att man tyckte sockerstinna FF-fester var höjden av underhållning innan man lyckades få tag i fulsprit. Den extrema farten som jag förknippade med Soul Caliburs fighter känner jag inte riktigt av, men det kan som sagt ha att göra med att jag numer jämför serien mot hetsig japansk 2D-action istället för Tekken, vida känt för att spelas som om man trampade runt i en knädjup gyttjebotten.

Maxim, ingen gillar dig.

Som casual-spel att slänga fram tillsammans med några öl och ett stundande gräl som kommer att innehålla frasen “Men herregud det är ju bara ETT SPEL” fungerar Soul Calibur V utmärkt, speciellt som ett balanserat alternativ till de mer hetsiga fightingspelen. Offlineläget känns dock fattigt och känner man inte ett sug efter att ta sitt gejmande online mot illvilliga tonåringar med för mycket fritid blir det säkert lätt tråkigt i längden. Men jag spelar inte i längden. Jag spelar här och nu tills min oresonliga she-hulk bestämmer sig för att låta ytterligare en handkontroll fara ut genom fönstret på tredje våningen.

Inte för att det någonsin hänt.

Jag bor på fyran.

Kommentarer

  1. Bullen v.2 skriver:

    Hahahahahahahahahaha… d(oO,)b

    hahahahahahah

  2. Tobias skriver:

    Jag gillar Maxim…

  3. Malin Söderberg skriver:

    Nej det gör du inte. Inte egentligen.

  4. Anders Brunlöf skriver:

    Jag gillar också Maxim!

  5. Mckorv skriver:

    Finns väl mycket för en Soul-älskare att tillägga men jag nöjer mig med följande: HAN HETER MAXI!

  6. gabbay skriver:

    Är spelet bra?

  7. GAME-Kim skriver:

    Gabbay: Har du inte läst recensionen? Lite kul för stunden med kompisar, men inget att ha i längden eller något att hurra för – så skulle jag sammanfatta det hela =)

    Bra recension! Den säger allt och kommer upp i samma klass som Tobias Bjarnebys sågning av Final Fantasy XIII-2 i Level.

    Skönt! Nu slipper man ångesten över ännu ett spel man inte har tid att spela.

  8. Cricke skriver:

    Men skriv en krönika om Dead or Alive Extreme Beach Volleyball 2 för att få ut lite av dina agressioner Malin! 🙂

  9. Mckorv skriver:

    Gabbay: Om du är intresserad av fightingspel kanske du ska titta runt efter lite andra åsikter som komplement. Själv har jag lirat nästan 60h, mestadels i multiplayer med boysen och roas fortfarande kungligt. Visst finns det förändringar som vi som älskade tidigare delar i serien kan gnälla lite över. Samtidigt finns det otroligt många förbättringar.

    Spelet är, enligt mig, mer lättillgängligt än fyran men innehåller samtidigt djup på nya fronter. Det största är väl införandet av en ny mätare som används för att göra specialare, förstärka vanliga attacker och även för att använda den klassisk “Guard Impact”-manövern. Singleplayer-lägena är seriens sämsta, däremot finns det många grejer som gör online-spel med vänner eller okända betydligt mer njutbara.

    Gillar man serien eller har varit sugen på den är spelet en solklar rekommendation från min sida.

  10. Malin Söderberg skriver:

    McKorv: Tycker du också att det blivit långsammare? Jag tycker det tappat lite fart och att det säkert har att göra med att det ska bli mer “lättillgängligt”. Samt att det känns som det är svårare att röra sig runt på planen, men det kan vara för att jag spelar på Xbox och normalt använer styrkorset, men det är nästan omöjligt att komma åt med mina minihänder på den kontrollen.

    Gabby: Du bör absolut kolla på lite andra recensioner om du är tveksam, men ja, det är kul och lättspelat. Jag är inte riktigt känd för att vara informativ i mina omdömmen.

  11. Mckorv skriver:

    Malin: Nej jag håller inte med dig. Eller, det klart att du tycker det du tycker. Men jag upplever att spelet som utlovat fått en rejäl tempohöjning, i.a.f. jämfört med fyran. Och rörelserna i sidled känns också smidigare i.o.m. att man kan “dubbelklicka” för att göra ett snabbt hopp inåt eller utåt.

    Där jag uppfattar spelet som mer lättillgängligt är i rörelserna. Vissa gubbar har drastiskt förändrats. Tänker främst på Ivy som helt verkar gått i från sina fyra ställningar och istället kan komma åt ett urval av sina tidigare moves från grundställningen. Tycker också att “A+K”-moves verkar ha bytts ut mot enklare knappkombinationer (A+B/B+K) antagligen för att passa kontrollspelare (till vilka jag också tillhör).

    Där jag däremot delvis kan vara lite inne på ditt spår är på t.ex. Maxi, som inte längre sprättar loss i en 10-slags-kombo efter några knapptryckningar. Vissa av gubbarna som kändes rätt “automatiserade” i fyran känns lite temposänkta i SCV.

    Tror det beror mycket på vilken typ av karaktär man uppskattat i tidigare delar. Hade jag varit en Ivy-spelare hade jag säkert blivit tokig. På samma linje tycker jag att gamla älsklingen Cervantes tappat rätt mycket av sitt flyt. Däremot blev favoriten i fyran Taki och “Neo-Taki” är ju helt bananas-bra.

    Visst finns det grejer att störa sig på, framförallt om man är ensamspelare. För min del som lägger 95% av speltiden i matcher mot vänner känns det dock som att i nuläget är förbättringar större än försämringarna.

Skriv en kommentar